Min kropp är fysiskt trött av att vara ledsen hela tiden men ändå kunde jag knappt somna igår.
Tankarna på lilla Alle snurrar i huvudet, varför just han?
Inte för att jag önskar livet ur någon annan istället men man är inte logisk när man sörjer någon man tycker om.
Man är egoistisk och önskar att någon annan kunde ha så här ont istället.
Om bara för en lite stund.
I dag måste jag ringa till försäkringsbolaget angående min telefon och jag måste hämta ut min medicin på Apoteket.
I kväll åker vi till Solna och hämtar lite möbler som jag fått/köpt av min kompis Madde.
Hon rensar ur sin mosters lägenhet och jag blir ju kär i alla gamla saker som hon har lagt ut på Facebook.
Livet fortsätter som sagt, om än med en svart sorgkant runt sig.
Tårarna verkar aldrig ta slut och jag vill heller inte sluta gråta över fina Alexander.
Vi kommer aldrig glömma honom, vi vill aldrig glömma honom.
Mitt mammahjärtat gråter också när jag ser hur ont min son har över att hans bästa vän är borta.
Jag kan bara stå och se på när hans hjärta skärs av sorg.
Som mamma vill man trösta och torka tårarna men här finns ingen tröst att ge och tårarna vill aldrig torka.
Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar