Vaknar av en liten solstråle som letar sig in genom en glipa i dörren och kittlar mina ögonlock.
Gubben som snart åker in till sitt arbete stökar i köket.
Klockan är halv sju.
Jag har sovit gott i natt. Med gott menas att jag inte har haft allt för ont i mitt knä och att jag fått sova sammanhängande långa stunder hela natten och bara vaknat ett par tre gånger.
Jag går ner i köket och gör en kopp kaffe, öppnar dörren och sätter mig på bron.
Solen skiner och fåglarna kvittrar.
Mannen åker iväg till stan för att arbeta sista dagen innan helgen och två dagars semester.
Själv sitter jag kvar på trappen och låter tankarna vandra.
Radion skvalar lågt från köket och blandas med fågelkvitter och humlesurr.
Jag försöker vara här och nu, det som jag har så jäkla svårt för.
Jag är redan en vecka framåt. Hur skall det gå att arbeta på onsdag? Vad ska jag skriva till min chef. Jag borde verkligen mejla henne och förklara min situation. Vad skall jag säga till läkaren som jag skall träffa nästa tisdag? När får jag svar från ortopeden på Idrottsskade centrum?
Jag sitter här och försöker njuta av stunden precis här och nu.
Carpa lite Diem, som Lina skrev på FB i går.
Carpe fucking Diem ja! Lättare sagt än gjort.
Om en vecka kommer Ludde hem....ja, du ser ju. Jag är alltid någon annanstans i mina tankar.
Morgonstund har iallafall guld i mund, DET är jag med på,
Det finns inget som skapar så mycket ångest hos mig som när jag sover länge.
När jag kliver upp tidigt och tar vara på dagen så känner jag mig i alla fall ganska duktig och känslan av otillräcklighet över att jag inte är på arbetet ger med sig lite.
Inte för att mina kollegor blir hjälpta av att jag sitter här i solen och dricker kaffe tio mil bort. Men ändå liksom!
Gud vad jag svamlar!
God morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar