Jonny skall bygga och jag skall bara vara, samla kraft och ork till nästa vecka när det är dags för röntgen och provsvar för sonen igen.
Det är inte riktigt lika nervöst den här gången men det är klart att mammahjärtat blöder och paniken sitter inte så långt in.
Min hjärna tänker att allt kommer gå bra men så finns den där lilla rösten som säger: " tänk om", och då blir jag så rädd.
Det tar på krafterna att leva med detta hela tiden, inte undra på att man är trött nästan jämt.
Var tredje månad i två år skall han på kontroll, jag kommer gå sönder.
Det har gått drygt sex månader sedan beskedet och det känns som en evighet.
Livet har blivit uppdelat i före och efter Luddes cancer.
Vad oroade jag mig för innan han blev sjuk? Bara skitgrejer!!!
Nu vet jag vad riktig oro är, vad ångest är, vad ren och skär skräck är.
Hur orkar man?
I helgen skall jag i alla fall försöka samla krafter till nästa veckas besked.
Du får gärna skicka all positiv energi du kan avvara till oss.
Kram och trevlig fredag.
