Jag skulle ge min högra arm för att kunna leva efter den devisen.
Jag oroar mig på tok för mycket för allt, precis allt.
I morgon börjar jag jobba och det känns jätteläskigt, för tänk om jag inte orkar, tänk om jag inte kan, tänk om jag får ont, tänk om jag bara gråter, tänk om jag ..... till förbannelse.
Nästa vecka skall sonen på röntgen och kolla om den djävla medicinen har hjälpt på hans djävla tumörer.
Oro.... det är bara förnamnet.
Det är rent och skär panikångest. Har du aldrig haft panikångest så är det nästan omöjligt att förklara känslan.
En svångrem dras åt runt din bröstkorg och du kan bara andas, flåsa med toppen av dina lungor. Det susar i öronen och man får tunnelseende. Tårarna går inte att hejda och det känns som om skinnet sitter för tajt på kroppen. Man vill springa och skrika men kroppen är som förstenad och rösten är bara som en tunn strimma.
Jag oroar mig för att jag inte har fått pengar på hela sommaren bara för att experterna på Försäkringskassan inte tycker att oro och ångest är något att vara sjukskriven för.
Det hjälper inte mot oro och ångest vill jag bara berätta.
Jag fattar inte att de skall säga nej till mig hela tiden?
Massor med andra människor får ju vara sjukskrivna för ångest, oro och alla möjliga diffusa sjukdomstillstånd.
Men inte jag.....
Den dagen den sorgen ja....
I dag är min sinnesstämning som vädret ungefär, dvs mulet.
