Min bror

Min bror och jag hade ett speciellt förbund.

Vi var sammankopplade med ett osynligt band.

Jag vet att han stod nära min syster eftersom det bara skiljer två år de emellan.

De växte upp tillsammans och hade varandra långt innan jag ens kom till världen.

Men jag och brorsan var lika på något sätt.

Vi förstod varandra. 

När jag växte upp och han inte längre kunde tyna mig, som brorsor gör, så fick vi en djup förståelse för varandra. Han tyckte nog ibland att jag levde ett gulligt rosa liv med spetsgardiner, för det sa han, men han var nog lite avundsjuk också. 

Jag vet att han gillade Jonny och han var glad att jag levde ett vanligt liv tillsammans med honom.

För brorsan visste att jag lika gärna kunde ha valt att gå bakom honom, i hans fotspår.

Jag var/är stolt över min bror.

Trots att han levde det liv han levde så har jag aldrig skämts över att säga att jag är lillasyster till Lasse Munther. Det sa jag och det säger jag fortfarande med stolthet.

I dag är det sex år sedan han gick bort ( tack syster för att du påminde mig).

Jag hade väl gissat att det var vi som skulle begrava honom och inte tvärtom. Men att det skulle ske så tidigt och på det sättet hade väl ingen av oss, ens i vår vildaste fantasi, kunnat tänka oss.

Jag har fortfarande kvar allt som skrevs i tidningarna. Jag brukar läsa det ibland men det känns inte som om det är min bror det handlar om. 

Min vän Anna berättade för mig för ett par veckor sedan om när Jonny fyllde 30 år och vi hade en kareoketävling och Lasse kom in och bara sjöng skiten av alla andra. Det är sådana minnen jag vill ha, det är det jag vill minnas.

Jag hoppas att du sitter i din himmel Lasse med din musikstudio och gör precis så bra musik som jag vet att du skulle kunna ha gjort om du hade fått det rätta stödet, om någon hade förstått att du var en konstnärssjäl. Vissa låtar får mig så att tänka på dig.

Här är en.