Som alla år så förvånas jag över att mina barn blivit så stora. Hur gick det till? Var tog åren vägen?
Det känns som igår när Calle fyllde 5 år och önskade sig ett dataspel.
Det hette Warcraft. Jag tog bussen in till stan i Östersund och köpte spelet till honom. När jag satt i bussen på väg hem igen så läste jag på baksidan av spelet att det var helt på engelska och att det var från 16 år.
Men herregud! Tänkte jag. Vad är det jag har köpt?
Men Calle blev överlycklig och han och kompisen Mattias spelade och spelade. Calle ropade då och då från datorn:- Mamma, vad betyder food? - Mat! Skrek jag tillbaks och pojkarna blev överlyckliga ….- de vill ha mat, skrek de och sprang tillbaks till datorn.
Så fortsatte det dag efter dag och Calle lärde sig både att läsa och att förstå lite engelska så småningom.
En dag satt det en lapp på väggen vid datorn. En liten lapp med små barnbokstäver som satt uppsatt med ett häftstift. Det var blandat stora och små bokstäver, bakvända d och s. THISISAGOODDAYTODIE, stod det. Calle hade fått odödlighetskoden till Warcraft av Mattias storebror, och den vaktade han med sitt liv. Den satt där på väggen och alla som kom hem till oss ställde sig och läste och undrade vad tusan ungen hade skrivit? This is a good day to die, var alltså det första han skrev. Före sitt namn och annat som barn gör innan de lär sig skriva på riktigt.
Det är sådana här historier jag kommer ihåg och det känns som hundra år sedan, samtidigt som det var alldeles nyss.
Grattis min fina Callekille på födelsedagen. Vi ses på onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar