Tio år sedan

I dag är det tio år sedan vi satt på en stol i ett rum någonstans på Akademiska sjukhuset. Det är söndag förmiddag och Ludwig har legat inne sedan fredagkväll då hans kusin skjutsat in honom för ett gallstensanfall, trodde vi.

Nu satt vi där med en jourläkare som sa att de röntgat honom och att de hade hittat en tumör på njuren. En fjorton centimeter stor tumör som kunde vara elakartad, men det visste man inte till hundra procent förrän de opererat bort den och undersökt den.

Vi satt där i rummet Ludwig, Jonny och jag. Ludwig grät och jag fick ett lock för örat, ett slags tinnitus som kommer av psykiska orsaker, har jag fått förklarat för mig senare. Ett brus som har lagt sig lite, men som efter tio år fortfarande hörs i mitt huvud. 

Utanför i ett annat rum satt min syster som skulle med tåget hem till Östersund. Jonny skjutsade henne och kom tillbaks. En bilresa som inte kändes helt säker, har hon senare förklarat. Jonny var nog inte riktigt med i trafiken den dagen. 

På kvällen frågade jag om jag fick stanna och sova hos Ludwig. Jag kunde inte lämna honom ensam där på sjukhuset och åka hem. Vi pratade lite, kommer jag ihåg, men sedan ville han spela på sin padda, gå in i sin egna värld och vara någon annanstans ett tag, antar jag. Jag låg i sängen bredvid och försökte titta på första avsnittet på den säsongens ”Så mycket bättre”. Men jag såg inte så mycket, jag låg mest och tittade på Ludwig i smyg och försökte lista ut hur han mådde och kände? 

Hur skulle vi klara detta? Vi måste klara detta! Det fanns inga alternativ. Panikångesten var ett faktum. En panikångest som släppte när han nästan tre år senare lämnade oss. 

Tänk att det är tio år sedan detta helvete började. Tio år som ibland känns som hundra år och ibland som endast några veckor. Tio år när saker och ting ibland känns glasklara och ibland som en enda gröt i huvudet. Ludwig var nyss fyllda 22 år och skulle precis börja sitt vuxenliv på riktigt, med ny utbildning och en ny flickvän. Han fick en cancerdiagnos istället. 

Inte undra på att man ibland undrar vad man skall lära sig av detta?  Var jag inte tillräckligt ödmjuk inför livet? Hade jag inte haft nog med sorger? Vad skulle Ludde ”lära sig” av detta? Hans bröder? Jonny? Nä, jag blir bara arg när jag tänker så och när människor säger att vi allt som kommer till oss är något vi skall lära oss av…

Men livet går vidare och här står jag tio år senare och har ett fint och bra och ett lyckligt liv, trots allt. Tillsammans har vi klarat det bra jag, Jonny, Knut och Calle. Det fattas en tårtbit i familjetårtan. Den är inte rund och fin längre, den är en bit som är borta men där har vi nu knölat in två små pojkar istället. En Alfred och en Harry. Det är inte som förr, det är något annat men det är också bra❤️

Efter tio år så känns livet ändå väldigt bra❤️