Tankar jag tänker

Söndagmorgon och tystnaden går att ta på här ute.

Solen går upp över trädtopparna.

Hösten är här i sin fulla kraft.

Denna dag är ett oskrivet blad.

Jag skall försöka olja in golvet på dasset. Om jag kan få fast penseln på en lång pinne, så att jag kan stå och måla, kan det kanske gå.

Annars får Jonny göra det, men han har fullt upp med sina knivar nu.

Han har en del beställningar och de måste bli färdiga innan det blir för kallt i verkstan.

Mina stackars pelargoner skall få komma ner i källaren i dag och murgrönan som sitter igen kruka på altanen skall få komma in i värmen.

Man pysslar på här ute i lugn och ro.

Ingen stress och jäkt.

Vi kanske åker hem i kväll eller så stannar vi till i morgonbitti.

Jag röstar på det senare alternativet, men Jonny får bestämma eftersom han flyger till Luleå i morgon förmiddag.

Det bästa med att vara sjukskriven är att man inte har någon söndagsångest och det värsta är att fredagskänslan inte infinner sig heller. Eller, njae, inte det värsta kanske. Det värsta är väl orsaken till varför man är sjukskriven, men du fattar vad jag menar.....hahaha!

Åh! Nu längtar jag ut till min trädgård. 

Jag vill olja, måla och elda.

Men först en kopp kaffe till, lite frukost och nyheter.

Om en timme skall jag ge mig ut i den klara höstmorgonen.

Den sista flugan flyger runt mig och gör mig galen, men jag har lovat Frida att inte slå ihjäl den så då gör jag väl inte det då.

Det ser ut att bli en skön dag i dag.

Trevlig söndag på dig!

Paradiset på jorden

Jag och Jonny fylls fortfarande av outsäglig lycka varje gång vi kommer hit till Hållen.

Jag vet att jag har tjatat om det i typ ett och ett halvt år nu, men det går inte över.

Lyckoruset vi får varje gång vi kommer hit går inte att beskriva.

När vi hade så lite pengar för 10 år sedan var detta bara en dröm, en ouppnåelig dröm.

Att vi skulle kunna köpa oss ett hus på landet, ett fritidshus vid havet fanns bara i min fantasi.

Bo Kaspers Orkester gör en låt som heter semester och den lyssnade jag ofta på. Jag lyssnade på texten och drömde om att också ha ett eget hus på landet.

För snart två år sedan hittade jag pengar på en fond som jag faktiskt hade glömt bort. Tro det eller ej, men jag visste verkligen inte att jag hade så mycket pengar någonstans och killen jag snackade med fick nästan hicka när han såg hur bra fonden hade gått för mig. 

Dessa pengar räckte till kontantinsatsen på det här huset och fortfarande fylls vi av absolut lycka varje gång vi kommer hit ut.

Jag kan inte sluta tjata om det.

Detta är vårt paradis på jorden och inte förrän man varit på botten och lyckats ta sig upp igen, vet man att uppskatta pengar och dess värde.

God morgon!

Julmarknad

Nyss hemkommen från Österbybruks julmarknad.

Där blev vi fattiga på nya muggar och en massa god mat.

Vi köpte skorpor, havtornsgelé, saffransglögg, ostar, korvar, oliver, kanderade cashewnötter och tryffel.

Det blir mumsigt att sätta tänderna i lite nu och då här i höst.

De nya muggarna köpte vi av samma kvinna som vi köpte av i fjol.

Men årets muggar(de som står längst fram) är lite rundare och finare, tycker jag.

Kul att gå på julmarknad och få lite feeling.

För dig som också vill gå så kan jag berätta att det är öppet både lördag och söndag nu i helgen,

Temat på dasset

Eftersom jag är lite religiös när andan faller på så valde jag detta temat till utedasset.

Hittade lite prylar och böcker på Myrorna i går.

Jag tycker att man kan få sig en andlig stund när man sitter här och trycker.

Frost

Kom upp till Hållen vid 23-tiden i går.

Vi stack upp direkt efter bio, som förövrigt var SKITBRA! Se den!!

(The Martian)

Jonny kunde jobba hemma i dag så vi drog upp så fort vi kunde.

Det är ju så härligt att vakna här.

Vaknar till ett frostigt Norduppland i dag.

Det har blivit kallt den senaste veckan. I dag blir det långkalsonger och ylletröja på när vi skall olja in golvet på dasset.

Det är bara så där kallt i farstun, i övriga huset är det varmt och skönt,

Ute är det frost men jag tänder ljus och dricker kaffe jag. Runt omkring mig dansar den sista flugan.

Visst är det härligt med höst?

Det är fredag och jag känner livet i mig.

Tick tack tick tack

Tiden tickar förbi.
Det känns som om jag går sakta bredvid en motorväg och bilarna susar förbi.
Den ena bilen efter den andra svischar förbi mig, där jag går med trafiken.
Jag går sakta och tittar mig omkring. Alla kör om mig i en rasande fart. Alla människor i bilarna skall någonstans, alla har ett mål, utom jag.
Jag är inte längre med i trafiken, hör inte dit.
Någon har tagit min bil så jag får gå. Jag går och går och går men jag kommer aldrig fram.
Inget brev från sjukhuset, ingen läkare som ringer mig, ingen operationstid.
Jag ser inte ens min slutdestination.
Vägen jag går är evighetslång och i dag känns det som om jag aldrig kommer att komma fram.
Denna stora motorväg som jag går på kommer aldrig att ta slut.
Du vet en sådan där bild när man tagit kort på trafik på kvällen och det enda man ser av bilarna är billjusen som långa vita och röda streck på vägen.
Där går jag.
Ensam mitt i natten.
I dag är det bara min värk och jag.

Kort på Alle

Kollade igenom min gamla telefon och hittade dessa bilder från 2011, tror jag.
Knut och Alle kom ut till Husvagnen i Siggefora, med motorcykeln, för att sola.
Inte tänkte jag då på att de här korten skulle bli mycket värda några år senare.

De här två korten är tagna i Alles lägenhet på Dragarbrunn.
Kommer inte ihåg hur, när och varför.
Men jag kommer ihåg att han öppnade en fin flaska whiskey för Jonnys skull.

Jag vet att jag har många fler kort på Alle och oss på min externa hårddisk, men sladden till hårddisken har försvunnit så jag måste leta i källaren eller köpa en ny innan ni kan få de bilderna.

Mitt i veckan

Det är otroligt hur fort veckorna går ändå.
Man skulle kunna tro att jag bara sitter här och lyssnar på klockans tickade och att minutvisarna går sakta sakta.
Men så är icke fallet.
Trots att jag inte var utanför dörren i går så försvann dagen i ett rasande tempo.
Jag budar på grejer på Facebook och jag målar och lyssnar på P3 Dokumentär.
Jag hann med ett par tre avsnitt av Grey´s Anatomy  och lagade god mat.
I dag skall jag försöka göra några ärenden på Gränby men det är svårt eftersom jag knappt kan gå där uppe.
Jag måste veta exakt var jag skall gå och jag måste vila ofta.
Flanera runt där uppe funkar inte längre. Det är något med golven på Gränby som gör att jag får så jäkla ont i knät och i fötterna.
Jag har ju en son som fyller 21 år på tisdag så jag kan inte ta med mig honom som hjälp heller.
Jag får kolla på nätet först så att jag vet vad jag skall ha, innan jag åker upp.
Jag har ju i morgon och på måndag på mig också.
Här är det ingen som stressar nu för tiden inte.
Här tar vi det soft.
I morgonkväll skall vi ta med hela killgänget på bio.
Vi skall se The Martian, med Matt Damon kl 19.00.
Innan bjuder vi alla fyra på buffe´på restaurang FUGU. Efter bion drar jag och Jonny till Hållen på kvällen. Jonny kan jobba hemma på fredag och det är skönt att få en extra dag där uppe.
Synd bara att jag inte kan gå i skogen och leta svamp.
Även fast jag har skogen bakom knuten så tar jag mig inte dit. Det är för knöligt och svårt att gå för mitt knä.
Jag får snällt stanna på tomten och göra saker som mitt knä tillåter.
T ex elda och dricka vin går hur bra som helst.
I dag är det dag två utan kolhydrater och det går jättebra. Jag har fullt med idéer på vad jag kan äta. Måste bara åka och handla så att jag har mycket grönsaker hemma. Man kan bara äta SÅ mycket broccoli innan man lessnar.
Nu väntar en ny P3 dokumentär och lite måla innan jag gör något över huvud taget i dag.
Tjingeling!

Graven

Fick en bild i dag av Eivor.
Hon har varit på graven och gjort höstfint.
Det är hon och min syster som tar hand om graven uppe i Östersund.
Jag har aldrig gjort det.
Inte för att jag inte bryr mig men jag flyttade direkt när mamma dött och kom tillbaks tre år senare.
Jag sörjer utan grav.
Jag behöver inte den.
Sedan bodde jag i Östersund när pappa gick bort 1992 och i 9 år till.
Men jag var ändå på graven ganska sällan under dessa år. Jag vet inte riktigt varför.
Anita och Eivor skötte det där så bra att jag aldrig behövde bry mig.
2006 gick min bror bort och då bodde jag här nere igen.
Jag är glad att de tar hand om graven och gör den så fin till varje årstid.
Pappa skulle ha fyllt 80 år i våras.
Det är konstigt att tänka på att de skulle ha varit gamla nu.
De var så unga när de dog.
49 år var mamma när hon gick bort i bröstcancer, pappa var 57 år när han också dog i cancer och min bror endast 47 år gammal när han mördades.
Konstigt med en grav där tre stycken  så unga människor, från samma familj ligger.
Det är sorgligt att tänka på.
Sorgligt att mina barn aldrig fick lära känna sin mormor och morfar.
Sorgligt att min älskade storebror aldrig kan få mig att skratta igen.
Han som fick mig att fnittra som en liten flicka varje gång vi sågs.
Jag har levt största delen av mitt liv utan min familj och det är så jäkla sorgligt.

STOP!!

Nu måste jag göra något åt min vikt och detta måste ske NU!

Ja, nu eller pronto, det är bara att välja.

Jag går upp i vikt i en rasande fart och detta måste jag ta tag i genast. 

Jag tangerar plus tiokilos-gränsen nu och det känns för djävligt. Jag som var så duktig och tänkte att NU fixar jag detta. Men så kommer de gamla mönstren in. De smyger sig på sakta men säkert. En liten skvätt grädde här och en ostmacka där, lite pasta och en glass. Å plötsligt sitter man och käkar som om man aldrig har lärt sig något i hela sitt liv. Jag som kan doktorera i viktminskning. Jag som vet kaloriinnehållet på vartenda livsmedel där ute.

Hur fasen är man funtad egentligen? eller är det bara jag?

Jag vet ju precis hur jag skall göra för att gå ner i vikt, åtminstone vet jag absolut hur jag håller vikten men ändå tillåter jag mig att gå upp å upp å upp.

Jag måste ta tag i det här nu, i dag.

Inte i morgon och lite senare, utan i dag.

I dag börjar jag med att utesluta kolhydraterna så får vi se vad som händer och så får jag det därifrån sedan. På så sätt kan jag äta allt som alla andra utan att behöva stå och laga min egen mat.

Faan!

Tio kilo!

Nu sitter jag här och slår på mig själv igen och det är ju inte heller bra.

Ja, det är fasen inte lätt att vara människa inte!

Det skall gudarna veta.

Det är inte lätt att vara en Heffaklump heller.

Typiskt!