Upp och ner, ner och upp...

Ja, att humöret sviktar är ingen hemlighet inte.

I går var en riktigt dålig dag. Inte med mitt knä, för det var riktigt bra. Åt bara hälften så många smärtstillande tabletter som dagen innan.

Men min själ mår uruselt.

Jag sitter/ligger i min soffa och kollar på FB där alla ha semester i sommaren.

Man badar, solar, fikar, åker till stugan i fjällen, på Gotland eller utomlands.

Jag ligger här inne medan sommaren 2016 försvinner där ute.

Det är väl klart att jag mår dåligt.

Att få höra att det blir bättre, att det kommer en sommar till, att det brukar vara skönt i augusti, hjälper inte.

Jag vill vara med där ute NU!

Inte sedan, inte nästa år.

-Tänk på att det är det här du vill, säger många.

Men det stämmer inte.

Jag ville inte det här. Jag ville få min operation i februari och ägna den här våren och sommaren åt rehabilitering.

Träna och återfå styrkan och börja arbeta till hösten, det var det jag ville.

Inte ligga här mitt i den svenska högsommaren och må dåligt.

I dag är det två veckor sedan jag opererade mig. Det är klart att jag märker skillnad och ser hur jag går framåt. Men det går sakta, så sakta.

Har jag tur kommer jag kanske vara någorlunda människa till min 50-årsfest i mitten av augusti.

Men då är ju sommaren nästan slut!

Sedan väntar en ny lång jävla vinter innan jag får vara med och leka igen.

Det suger!

På onsdag försöker vi flytta ut till Hållen. Jag kanske mår bättre där ute?

Hoppas det.

Där kan jag ju i alla fall sitta utomhus och känna lite gräs under fötterna.

Jonny kanske kan ta mig ut till klipporna?

Snälla människor.

I dag var jag med om något väldigt ovanligt.

Jag är med i en grupp på FB som heter Köp, Sälj, skänkes i Tierp.

Där ser jag en tjej i Skärplinge som skall sälja 15 gamla stolar för bara 100kr. 

Wow! Tänker jag. Så bra att ha till min 50-års fest.

Jag skriver "köper" och stolarna är mina.

Det är flera som köar efter mig.

Jag kan hämta dem tidigast på onsdag när vi förhoppningsvis kan åka upp till Hållen. 

Hon skriver att hon vill bli av med stolarna idag eftersom hon rensat i förrådet och stolarna står på gården.

Jaha, synd för mig eftersom jag är nyopererad och inte kan ta mig någonstans själv.

Då skriver hon att om jag Swishar 200kr istället för 100kr så kör hon upp stolarna till Hållen och ställer dem under tak i vår paviljong på baksidan.

What!

Så klart att jag gör. Vilken otroligt snäll människa!

15 stolar hemfraktade för 200 kr.

Det fanns säker de som stod efter mig i kön, som hade hämtat dem i dag, men hon ville att jag skulle få dem.

Så snällt! Så ovanligt snällt.

Tack tack tack Annelie Wiberg i Särplinge!

Dagens ros

Dagens ros vill jag ge personalen på Avd 70 E2 på Akademiska sjukhuset.

De som tog hand om mig i tre dygn efter operationen.

De var fantastiska, tycker jag.

De var proffesionella, vänliga, glada och trevliga.

De visade verkligen empati utan att tycka-synd-om.

De ville verkligen hjälpa mig att få så smärtfria dagar som möjligt.

Jag hade gärna satt in detta i UNT men hittar ingenstans där man kan sätta in tack-annonser så jag skriver här i stället, delar på FB och hoppas att ni som läser delar vidare så att det kanske når någon som arbetar på denna avdelning.

När man gör ett bra jobb och patienter är nöjda är det viktigt att få reda på det.

Det klagas mycket på sjukvården, så det vore väl trevligt om det kom fram något positivt till de som sliter häcken av sig, för en gångs skull.

Det draaaaar......

 Vaknade kl fyra i morse av att det liksom drog bak i benet(nä inte i bakbenet).

Svårt att förklara.

Inte sendrag men nästan och över hela baksidan av benet.

Från hälen och ända upp till rumpan drar det.

När det drar dom värst ligger jag bara och kvider av smärta. Det gör ont på både baksidan och fram på operationsstället.

Jag som var så lycklig i går att svullnaden började ge med sig och sendragen likaså. Så vaknar man idag och det är värre igen.

Förlåt att jag tjatar om mitt ben, men det är svårt att tänka på något annat när man har ont, skitont och djävligt ont 24/7.

"Är det tyck-synd-om dom ligger här?" Skulle min farsa ha sagt.

Ja, det är det. Syndast om mig i världen, känns det som.

Men man behöver bara läsa tidningen så får man lite annat perspektiv på det hela.

Kanske inte syndast i världen, men ändå...

Bara det kunde sluta dra så förbannat.

Blåmärkena börjar försvinna nu. Förra veckan såg det ut som jag blivit sparkad av en häst, eller något.

När jag blir frisk

Alltså min lista är så lång.

Listan jag har i huvudet på allt jag vill göra när mitt knä är ok igen.

När min värk är borta och jag kan gå igen.

Då skall jag:

Promenera varje dag

Göra fint i min trädgård 

Putsa alla fönster

Laga mat, mycket mat, fin mat

Baka

Cykla överallt

Dansa

Träna

Resa

Gå på stan och shoppa

Promenera från mitt hus ner till havet

Plocka svamp

Rensa i rabatterna

Aldrig mer sitta stilla

Simma

Gunga

Gå på festivaler och konserter 

Sa jag dansa?

Listan är hur lång som helst och jag vill göra allt och lite till.

Jag har suttit färdigt nu, tycker jag.

Det första jag skall göra när jag kan flytta ut till Hållen är att rensa i rosenrabatten.

Där är så mycket ogräs att man inte ser rosorna ens.

Jag vill göra så mycket.

Jag har väntat så länge.

Jag längtar!

Någon längtar efter mig....

Undrar vem?

Det är nog tjejerna på jobbet, kan jag tänka mig. Eller kanske syrran...

Glad blev jag i alla fall.

Tack till...

...vem/vilka det nu än är ifrån.

Av och på

Det är som om smärtan är kopplad till en av och på knapp som jag inte själv kontrollerar.

I morse vaknade jag med sendrag och helvetetsjävlaskitont i hela benet.

Jonny bjöd på frukost i soffan för jag kom inte upp.

Jag grät och stönade, vred och vände på mig. Jonny lade kuddar under mina ben och jag sparkade bort dem efter bara några minuter.

Sedan var det som om någon tryckte på av-knappen.

Nu har jag inte haft ont på nästan 11/2 timme.

Jättekonstigt!

Det är 4 1/2 timme sedan jag tog min snabbverkande medicin och det är över tre timmar sedan jag tog några värktabletter över huvud taget.

Jag kan stretcha benet nedåt utan att svimma och jag kan böja det utan att på sendrag.

Hur kan en smärta bara försvinna så där?

Denna lycka tarvar oreanga naglar i dag.

Bättre och bättre dag för dag...

...sakta, men säkert.

Jag är trött på att ha ont, less på smärta men jag känner att jag är liiiite bättre i dag än i går.

Jag har fortfarande jätteont men det går åt rätt håll, det känner jag.

Mina fina kollegor kom hit i dag.

Först Eva-Lena på förmiddagen och sedan Paula på kvällen. Båda hade med sig vackra blommor till mig.

Paula gjorde den här knäoperationen för ett år sedan och nu går hon obehindrat.

Ärret på knät syns knappt. Det gav mig hopp om att allt detta snart är över.

En dag i taget, och snart är denna tisdag också över.

Jonny kom hem med sushi till mig idag.

Han är bara bäst <3

Jag grät av avundsjuka

Förra lördagen var jag på fest,

Min vän Anna fyllde 50 år och vi var 50 personer i en lokal på Salagatan.

Hon hade ordnat allt så bra med gott vin och massor med god mat.

Hennes dotter höll i allsången och alla var på ett strålande humör.

Jag träffade en massa gamla och nya bekantskaper under kvällen.

Vi kom inte hem förrän på morgonkvisten.

Men nu till kärnan, anledningen till mitt blogginlägg.

Under middagen reste sig Annas mamma upp och höll ett tal till sin dotter.

Först läste hon en dikt och sedan läste hon upp några rader som hon själv hade skrivit.

Å  vad jag grät. Ingen stilla gråt, utan floder rann nerför mina kinder.

Jag var avundsjuk på min vän som satt där och fick dessa vackra ord från sin mor. Det var så känslosamt och hennes mamma sa så fina saker.

Om några veckor fyller jag år och min mamma kommer inte vara där....i år heller.

Hon har inte varit med på mitt bröllop, inte sett mina barn. Jag har fyllt 30, 40 och snart 50 år utan henne.

Det är som det är, jag vet, men jag blir avundsjuk.

Jag hoppas du förstår vad du har och uppskattar dina gamla föräldrar medan de finns hos dig.

Fina Ulla-Britt<3

"Aja, det är en dag i morgon också"

Som Morran brukar säga.

Det är väl tur det. I går var en riktig skitdag. Jag hade så ont att inga värktabletter i världen hjälpte.

Benet var svullet och jag svettades som en gris.

Jag bara låg och grät här i soffan och allt kändes hopplöst.

Jag hoppades då att allt skulle kännas lite bättre i dag.

Gårdagen ville jag bara att den skulle ta slut så att jag kunde vakna upp till en ny och bättre dag i dag.

Precis så blev det.

Behövde inte ta värktabletter på hela natten och i morse vaknade jag med ett ben som var bara hälften så stort som i går.

Det är mycket svalare ute och jag svettas ingenting i dag.

Jag kan böja mitt ben och träna utan att få panik.

I dag är en helt annan dag.

Jag pratar och skrattar nästan som vanligt. Min man säger att jag har en annan lyster i ögonen i dag.

I går var jag tyst och innesluten. I går kunde jag inte prata, utan endast koncentrera mig på min egen smärta.

Nu är det precis en vecka efter operationen och jag mår ok.

Det värsta är över.

Tack och lov för det.