Halva veckan har gått (snart).
Det har varit ytterligare en vecka fylld av sjukhusbesök och provtagningar för sonen. Hans kaliumvärde ligger för lågt och han har gått ner alldeles för mycket i vikt. De ville lägga in honom över natten i måndags men han fick permission att åka hem eftersom det är ganska tungt att ligga uppe på onkologmotttagningen. Att dela rum med en annan cancersjuk människa, som dessutom är i mycket sämre skick än sonen, var lite för jobbigt för både honom och oss.
Nu får han åka in varje morgon och ta prover istället och det känna mycket bättre för oss alla.
Mitt i allt detta skall man gå till arbetet och kvittra som en fågel, le och alltid vara lika glad och trevlig mot "kunderna".
Mot barnen har jag inga problem att vara glad och snäll men det är värre mot kollegor, det får se en betydligt tystare och mörkare Maggan än vad de är vana vid.
Ni kollegor som läser detta skall ha en stor eloge för att ni orkar med mig.
I dag skall vi i alla fall gosa med kattungar, det blev ju inställt, av förklarliga skäl, i måndags. Men i kväll skall det ske. Jag får dessutom hem äldsta sonen på middag och innan dess skall jag fika med en god vän. En bra onsdag känns det som.
Min kropp känns lite sliten däremot. Mina båda knän värker och mina båda fötter likaså. Det är ett tungt och slitsamt arbete att jobba med barn. Deras energi verkar aldrig ta slut och deras små ben rör sig fortare än man kan tro. Det vore intressant att ha på sig en stegräknare en dag på jobbet.
Jag tycker jag går och rör mig hela tiden. Men det händer inte så mycket med vikten, tyvärr!
Det blir väl så när kroppens stressnivåer är i toppen hela tiden. Min inre stress går inte att mäta, den går inte att förklara för andra. Det är så sjukt jobbigt att hela tiden gå med denna oro i kroppen, inte undra på att ingenting fungerar som det ska. Min läkare sa tidigt i somras att jag ligger under spektrat depression, men det är tydligen inget man kan bli sjukskriven för, förklarade min handläggare på FK. Deras "expert" hade förklarat det för henne och därför kunde hon kringgå min läkares utlåtande. Jag orkade inte bråka mer så jag går till arbetet varje dag som en duktig flicka. Vi får se hur länge min kropp och knopp orkar.
Den 14 oktober såg jag att det skall vara en demonstration utanför riksdagen mot Försäkringskassan. Jag skulle vilja åka dit och demonstrera men jag vet inte vad det skulle göra för nytta? Det känns inte som om regeringen och F-kassan behöver stå till svars för någonting. Alla sjuka klagar men ingen ansvarig behöver svara.
Nä nu sitter jag här och freakar ut igen. Snackar osammanhängande om FK, sonen och allt möjligt. Blir så upprörd över att samhället inte finns när man behöver det. Vilken tur att jag har en man som kan ta hand om mig. Tänk på alla som är ensamma i sin situation.
Ja men, nä men....
Ha en bra onsdag då så ses vi vid horisonten.
