Badjävlar

Kräftfiske

I går kom familjen upp till Dalarna för den årliga kräfthelgen.

Det kändes skönt att komma bort från vardagens hemskheter och åka till människor som inte har sorg.

En liten andningspaus.

Det ser ut att bli en bra kräftskörd i år.

Det bådar gott till kvällens kräftmiddag.

Anna och Erik väntar på bryggan, redo att agna om.

Detta blev årets skörd.

Så här många har vi nog aldrig fått förr.

En natt i Hållen

Vi fick aldrig någon ordning på husvagnen så i går körde vi upp den till Hållen igen.

Vi får göra ett nytt försök våren istället.

Efter vi varit i Solna och hämtat grejer och sedan tillbaks till Uppsala för att haka på husvagn kom vi upp hit vid 22-tiden.

Somnade halv tolv och nu upp 05.30.

Det skall bli en härlig dag här med nästan 30 grader varmt, men vi måste åka hem till stan igen.

Jonny skall jobba halva dagen, kl 09.00 kommer det en värderingsman hem till oss för att värdera lägenheten. 

Sedan skall jag laga en lunch för 15 pers att ta med mig till Dalarna och kl 13.00 åker vi och fiskar kräftor.

Först ville jag inte följa med på vår årliga tripp till Dalarna men sedan tänkte jag om.

Sorgen ligger över mig hela tiden men det kan bli lite skönt för vår familj att komma bort och träffa folk som inte är ledsna som oss.

Miljöombyte helt enkelt.

Lilla Alle är med oss ändå hela tiden och sorgen går det inte att glömma eller värja sig emot.

Men som jag skrev igår så går det inte att pausa livet.

Det kör på som en ångvält och skiter i att vi som sörjer vill hoppa av, vänta lite och ta en paus.

Det går lite lättare att andas i dag.

Jag kan titta på ett kort på Alle utan att falla i gråt.

Det är nog chocken som har lagt sig.

Den obegripligt orättvist hemska sanningen har gått upp för oss nu.

Alexander finns inte med oss längre.

Livet har ingen pausknapp

I Jag tog mig iväg till röntgen på Samariterhemmet i går, men det var också allt jag gjorde.

Min kropp är fysiskt trött av att vara ledsen hela tiden men ändå kunde jag knappt somna igår.

Tankarna på lilla Alle snurrar i huvudet, varför just han?

Inte för att jag önskar livet ur någon annan istället men man är inte logisk när man sörjer någon man tycker om.

Man är egoistisk och önskar att någon annan kunde ha så här ont istället.

Om bara för en lite stund.

I dag måste jag ringa till försäkringsbolaget angående min telefon och jag måste hämta ut min medicin på Apoteket.

I kväll åker vi till Solna och hämtar lite möbler som jag fått/köpt av min kompis Madde.

Hon rensar ur sin mosters lägenhet och jag blir ju kär i alla gamla saker som hon har lagt ut på Facebook.

Livet fortsätter som sagt, om än med en svart sorgkant runt sig.

Tårarna verkar aldrig ta slut och jag vill heller inte sluta gråta över fina Alexander.

Vi kommer aldrig glömma honom, vi vill aldrig glömma honom.

Mitt mammahjärtat gråter också när jag ser hur ont min son har över att hans bästa vän är borta.

Jag kan bara stå och se på när hans hjärta skärs av sorg.

Som mamma vill man trösta och torka tårarna men här finns ingen tröst att ge och tårarna vill aldrig torka.

Vila i frid.

Mitt liv går vidare!

Men för en ung människa tog livet slut i går.
Fina Alexander avled av skadorna efter sin motorcykelolycka i går eftermiddag.
Alexander, eller Alle, var en kompis till Knut och mycket snabbt blev han god vän med hela vår familj.
Alle har varit på många fester hos oss och när jag för många år sedan bjöd på surströmming blev han fast.
Sedan dess har han varit en stående gäst på mina och Jonnys surströmmingsskivor.
Så skulle det vara även i år.
Men livet, eller döden kommer, eller går inte när vi har tänkt oss.
Det finns inga ord att beskriva den sorg som drabbar oss alla när en ung människa går bort alldeles för tidigt.
Alexander var pappa till en fin liten flicka och snart skulle han bli pappa igen.
Det finns inget logiskt i detta, det finns ingen rättvisa.
Sorgen bara lägger sig som en äcklig blöt disktrasa på våra själar och man kan inte tänka klart.
Vi gråter men vi förstår inte varför, det är för osannolikt att detta hemska har hänt.
Vi kan inte ta till oss den fruktansvärda sanningen.
Mina tankar går nu till hans fina sambo Frida och deras gemensamma barn.
Lilla Thea som fick träffa sin pappa men som antagligen är för liten för att komma ihåg och till deras ofödde son, som aldrig får träffa sin fina, roliga, trevliga, glada och härliga pappa.
Det finns inga ord som tröstar och det finns inget man kan göra.
Men jag vet att tiden läker sår. Det kommer bli bättre. Sorgen kanske aldrig går över men den går så småningom att hantera.
Som alltid när någon rycks bort från oss så känns livet så orättvist.
Kan jag verkligen gå vidare med mitt liv nu när han inte kan det längre?
Hur kan solen skina i dag när detta hemska har hänt?
Varför skrattar barnen i lekparken? Vet de inte att hela världen sörjer i dag.
Hur kan bussarna gå som vanligt och hur kan affärer ha öppet?
Livet går vidare för det flesta, men för vissa av oss har det stannat upp för ett tag.
Jag skall cykla till Samariterhemmet och röntga mitt knä i dag, men jag vet inte hur det skall gå till när jag bara sitter här och gråter hela tiden.
Den sorg som drabbat min familj är inte ens i närheten av den sorg som Alexanders familj måste känna just nu.
Mitt liv går vidare men för en ung människa tog livet slut i går.
Vad är meningen med detta?
Allt som händer skall man lära något av, säger de lärde.
Vad tusan skall vi lära oss av att något sån`t här fruktansvärt händer?
Mitt liv går vidare men för finaste Alle tog det slut i går.

P.S För dig som undrar så har jag fått min tillåtelse av Frida att

skriva om detta på min blogg i dag.

KRAM!

Nu sitter man här igen då.

Läkarbesök om ett par timmar.

Hur skall det gå den här gången då?
Hur skall jag bli bemött?
Kommer jag att bli tagen på allvar?
Får jag någon hjälp?
Kommer jag gå där ifrån gråtandes som förra gången?
Blir jag sjukskriven?
Ja, frågorna kvarstår.
Mitt förtroende för läkarna är inte på topp, om man säger.
Har man blivit "misshandlad", som jag tycker att jag har blivit, så är det svårt att uppbringa modet att sätta sig där igen.
Möta de där blickarna som säger: Jaha! å vad tror du att jag kan göra då? Jag är väl ingen trollkarl heller. Jag är ju för tusan bara en allmänläkare på en vårdcentral.
Samtidigt så är det genom vårdcentralen man måste gå innan man får någon hjälp.
Det spelar ingen roll var man ringer så frågar alla: Har du varit i kontakt med din vårdcentral? vad säger husläkaren?
När man kontaktar husläkaren så kan de inte göra någonting!
Men i dag skall jag inte ge mig. Det spelar ingen roll hur han ser på mig så MÅSTE han skriva en remiss till röntgen och ortopeden och han MÅSTE sjukskriva mig eftersom jag knappt kan stå, än mindre gå.
I går eftermiddag när vi hade samarbetsövningar så stod jag i en timme, fikade och sedan stod jag i en timme till. STOD alltså, inte gick. Men det pallade inte mitt knä. När jag kom hem så var det soffläge hela kvällen sen och i natt har det dunkat och värkt. Det är det som är lite jobbigt. Det känns som om jag kan göra saker där och då men efter några timmar kommer smärtan och då är det nästan olidligt.
Men då är det för sent för då har jag ju redan stått eller gått eller vad jag nu har gjort för något.
Nu sitter jag här och peppar mig för ännu ett helvetesjävla läkarbesök och jag är skitnervös.
Jonny erbjöd sig att följa med och egentligen vill jag det men samtidigt tycker jag att det är fjaskigt att ta med sig honom. Detta är något jag måste göra själv hur jobbigt det än må vara.
Om två timmar cyklar jag till Nyby Vårdcentral.
Önska mig lycka till.
Håll tummarna att jag får träffa en läkare som ser och förstår min smärta nu.
Jag orkar inte med ett stolpskott till.

Eländes elände

Kan knappt läsa nyheterna längre. Det handlar bara om ond bråd död.
Isis, skottdrama i Göteborg, 100 döda i Attack, Upplopp i Turkiet, Ett barn skjutet med luftgevär, ett barn skjutet i mammas magen mm mm.
Jag blir deppad så fort jag slår upp Aftonbladets nätsidor.
Jag har fullt upp med mina egna problem och orkar nästan inte ta till mig av andras.
Samtidigt måste man ju läsa nyheterna så att man håller sig uppdaterad om vad som händer där ute i stora världen.
Jag blir bara så rädd för allt elände.
Djurplågeri, mord, terrorister, miljöförstöring, krig och några fler mord.
Vad är det för fel på folk?
Varför kan inte människan leva i fred med varandra och i frid med naturen?
I bland önskar jag att inte mina barn får egna barn till denna ding ding värld.

Och nu över till något helt annat.
Studiedag med jobbet i dag.
Konferens på Odalgården och sedan teambildning och middag.
Det kan bli en bra dag.
Det börjar även bli lite struktur här hemma på alla grejer.
Ludde landade ju i går och ett tag var det förgjordat mycket saker här överallt, med efter en tur till IKEA och 2500 kr fattigare så fick jag ett nytt linneskåp och Ludde en slags garderob och plastlådor att ha under sängen.
Jag tror vi kan få till det med alla grejer innan veckan är slut.

Måndag och en ny vecka.
Solen gassar som om den aldrig gjort annat.
Det är väl dags nu när alla börjat jobba igen.
Nä, ja e int´bitter!

God morgon!

(Mitt knä tänker jag inte ens prata om  dag, bara så att du vet.
Men det sitter kvar i alla fall, det känner jag)