Inget är som vanligt.

Att vara sjukskriven känns konstigt.
Det är ovanligt att kunna vila när jag har ont, att kunna ta en stark tablett och gå och sova när smärtan är som värst.
Det är en skön känsla, men det känns ovanligt att inte gå till arbetet, att inte vara med och känna att man är delaktig.
Jag tror att jag skall cykla dit i dag och snacka lite. Det känns jobbigt att jag kommer ifrån barnen och att jag inte får lära känna de nya.
Det känns jobbigt att inte få vara med.
Det sociala livet är viktigare än man tror.
Arbetskamrater betyder mycket och att ha någonstans att tillhöra i samhället är viktigt för känslan att man är någon.
Jag tror jag skall skicka efter något handarbete så att jag har något för händerna här i höst.
Man vet aldrig hur länge det kan dröja innan jag får någon hjälp och blir så pass bra att jag kan jobba igen?
Remissen till ortopeden gick iväg i onsdags så nu skall det bli spännande att se när jag kan få något svar från "Ackis" då?.
En operation är ju mitt mål men samtidigt är jag jätterädd bara av tanken på att de skall såga av mitt ben och sätta in ett nytt knä.
Jag som inte ens kan ta bort en sticka i foten.
En sak i taget va? Inte springa händelserna i förskott nu!
Handarbete stannar jag på, tror jag.
Skall genast leta reda på en bra sida att hitta sådana på.
En fin julbonad till Hållen.
Så får det bli!
God morgon!

Kräftor

När man tagit upp alla kräftor ur sina burar börjar ett tungt arbete med att bokföra allihop.

Man mäter dem och skriver upp vilket kön det är.  Hur många hanar/honor sparas och hur många hanar/honor slängs tillbaks. 

Alla som är under 9 cm slängs tillbaks i sjön.

Det tar många timmar att mäta och sedan koka ca 600 kräftor.

I går fångade vi 618 st och 190 st fick slängas tillbaks.

Det blir en redig kräftskiva med över 400 nykokta kräftor på bordet.

Badjävlar

Kräftfiske

I går kom familjen upp till Dalarna för den årliga kräfthelgen.

Det kändes skönt att komma bort från vardagens hemskheter och åka till människor som inte har sorg.

En liten andningspaus.

Det ser ut att bli en bra kräftskörd i år.

Det bådar gott till kvällens kräftmiddag.

Anna och Erik väntar på bryggan, redo att agna om.

Detta blev årets skörd.

Så här många har vi nog aldrig fått förr.

En natt i Hållen

Vi fick aldrig någon ordning på husvagnen så i går körde vi upp den till Hållen igen.

Vi får göra ett nytt försök våren istället.

Efter vi varit i Solna och hämtat grejer och sedan tillbaks till Uppsala för att haka på husvagn kom vi upp hit vid 22-tiden.

Somnade halv tolv och nu upp 05.30.

Det skall bli en härlig dag här med nästan 30 grader varmt, men vi måste åka hem till stan igen.

Jonny skall jobba halva dagen, kl 09.00 kommer det en värderingsman hem till oss för att värdera lägenheten. 

Sedan skall jag laga en lunch för 15 pers att ta med mig till Dalarna och kl 13.00 åker vi och fiskar kräftor.

Först ville jag inte följa med på vår årliga tripp till Dalarna men sedan tänkte jag om.

Sorgen ligger över mig hela tiden men det kan bli lite skönt för vår familj att komma bort och träffa folk som inte är ledsna som oss.

Miljöombyte helt enkelt.

Lilla Alle är med oss ändå hela tiden och sorgen går det inte att glömma eller värja sig emot.

Men som jag skrev igår så går det inte att pausa livet.

Det kör på som en ångvält och skiter i att vi som sörjer vill hoppa av, vänta lite och ta en paus.

Det går lite lättare att andas i dag.

Jag kan titta på ett kort på Alle utan att falla i gråt.

Det är nog chocken som har lagt sig.

Den obegripligt orättvist hemska sanningen har gått upp för oss nu.

Alexander finns inte med oss längre.

Livet har ingen pausknapp

I Jag tog mig iväg till röntgen på Samariterhemmet i går, men det var också allt jag gjorde.

Min kropp är fysiskt trött av att vara ledsen hela tiden men ändå kunde jag knappt somna igår.

Tankarna på lilla Alle snurrar i huvudet, varför just han?

Inte för att jag önskar livet ur någon annan istället men man är inte logisk när man sörjer någon man tycker om.

Man är egoistisk och önskar att någon annan kunde ha så här ont istället.

Om bara för en lite stund.

I dag måste jag ringa till försäkringsbolaget angående min telefon och jag måste hämta ut min medicin på Apoteket.

I kväll åker vi till Solna och hämtar lite möbler som jag fått/köpt av min kompis Madde.

Hon rensar ur sin mosters lägenhet och jag blir ju kär i alla gamla saker som hon har lagt ut på Facebook.

Livet fortsätter som sagt, om än med en svart sorgkant runt sig.

Tårarna verkar aldrig ta slut och jag vill heller inte sluta gråta över fina Alexander.

Vi kommer aldrig glömma honom, vi vill aldrig glömma honom.

Mitt mammahjärtat gråter också när jag ser hur ont min son har över att hans bästa vän är borta.

Jag kan bara stå och se på när hans hjärta skärs av sorg.

Som mamma vill man trösta och torka tårarna men här finns ingen tröst att ge och tårarna vill aldrig torka.

Vila i frid.

Mitt liv går vidare!

Men för en ung människa tog livet slut i går.
Fina Alexander avled av skadorna efter sin motorcykelolycka i går eftermiddag.
Alexander, eller Alle, var en kompis till Knut och mycket snabbt blev han god vän med hela vår familj.
Alle har varit på många fester hos oss och när jag för många år sedan bjöd på surströmming blev han fast.
Sedan dess har han varit en stående gäst på mina och Jonnys surströmmingsskivor.
Så skulle det vara även i år.
Men livet, eller döden kommer, eller går inte när vi har tänkt oss.
Det finns inga ord att beskriva den sorg som drabbar oss alla när en ung människa går bort alldeles för tidigt.
Alexander var pappa till en fin liten flicka och snart skulle han bli pappa igen.
Det finns inget logiskt i detta, det finns ingen rättvisa.
Sorgen bara lägger sig som en äcklig blöt disktrasa på våra själar och man kan inte tänka klart.
Vi gråter men vi förstår inte varför, det är för osannolikt att detta hemska har hänt.
Vi kan inte ta till oss den fruktansvärda sanningen.
Mina tankar går nu till hans fina sambo Frida och deras gemensamma barn.
Lilla Thea som fick träffa sin pappa men som antagligen är för liten för att komma ihåg och till deras ofödde son, som aldrig får träffa sin fina, roliga, trevliga, glada och härliga pappa.
Det finns inga ord som tröstar och det finns inget man kan göra.
Men jag vet att tiden läker sår. Det kommer bli bättre. Sorgen kanske aldrig går över men den går så småningom att hantera.
Som alltid när någon rycks bort från oss så känns livet så orättvist.
Kan jag verkligen gå vidare med mitt liv nu när han inte kan det längre?
Hur kan solen skina i dag när detta hemska har hänt?
Varför skrattar barnen i lekparken? Vet de inte att hela världen sörjer i dag.
Hur kan bussarna gå som vanligt och hur kan affärer ha öppet?
Livet går vidare för det flesta, men för vissa av oss har det stannat upp för ett tag.
Jag skall cykla till Samariterhemmet och röntga mitt knä i dag, men jag vet inte hur det skall gå till när jag bara sitter här och gråter hela tiden.
Den sorg som drabbat min familj är inte ens i närheten av den sorg som Alexanders familj måste känna just nu.
Mitt liv går vidare men för en ung människa tog livet slut i går.
Vad är meningen med detta?
Allt som händer skall man lära något av, säger de lärde.
Vad tusan skall vi lära oss av att något sån`t här fruktansvärt händer?
Mitt liv går vidare men för finaste Alle tog det slut i går.

P.S För dig som undrar så har jag fått min tillåtelse av Frida att

skriva om detta på min blogg i dag.

KRAM!