Den här veckan för sex år sedan förändrades mitt liv.
Det är exakt samma datum den här veckan nu som då.
Jag och Jonny hade semester och bodde ute på landet hela veckan.
På fredagen kom vi hem för att ta emot min syster som kom från Östersund. Vi skulle åka till Stockholm på kusinträff på lördagen,
Men först skulle vi ha fredagsmys med våra söner.
Ludwig hade ont i magen så efter middagen skjutsade Lars honom till akuten och resten vet ni ju.
Men just i dag för sex år sedan visste vi fortfarande ingenting.
Söndagen den 23 oktober 2016 får vi reda på att han har en tumör.
Det är svårt med alla dessa minnen. Fick fotominnen i går i telefonen. Foton på mig och Jonny när vi höstmyser ute i Hållen den där veckan innan den olycksaliga helgen. Så lyckliga, så ovetandes…
Läser en bok just nu och där frågar sig en kvinna: När mår man som bäst i livet? När är man som lyckligast?
Det vet ingen förrän allt är över, säger hon.
Men jag kan säga att det absolut är före söndagen den 23 oktober 2016, för min del. Efter det datumet kommer jag aldrig att bli lika lycklig igen, tror jag.
Hela mitt liv, hela min vardag, all min tid genomsyras av sorgen över förlusten av Ludwig.
Det har gått tre år och visst är det lite lättare att andas nu, men den här blöta, äckliga, sura disktrasan kommer alltid att ligga över mig. Det känns som om jag aldrig mer kommer att få andas frisk luft.
Så här skrev jag på bloggen när jag fick reda på att Ludwig var sjuk. Jag kan riktigt känna ångesten i mina ord.
KLICKA HÄR OCH LÄS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar