Sorgen i ryggsäcken….?!

Vad gör djup sorg med en människa egentligen? 

För min del har jag åldrats minst 20 år på mindre än 7 år.

Min kropp har blivit äldre, min hjärna har absolut blivit äldre. Jag kommer inte ihåg saker, tappar ord och glömmer lätt vad jag håller på med. Jag är mycket tröttare nu än förr, min energi går liksom inte riktigt att ladda fullt. Jag är som ett gammalt batteri som nästan alltid är urladdat.

Det går sakta åt rätt håll, det känner jag. Men det tar långtid. Fast 3 1/2 år kanske inte är så lång tid egentligen. 

Någon sa: ”Jag har alltid sagt att innan man fick barn förstod man inte hur mkt man kunde älska ett barn och nu vet jag att man inte kan förstå hur mycket man kan sörja ett barn förrän man förlorat ett.”

Precis så är det. 

Livet går vidare, men fortfarande ramlar både jag och Jonny ner i de djupaste av svarta hål ibland, och då måste vi hjälpa varandra upp.

Som tur är så faller vi oftast växelvis och inte samtidigt. Vi får ofta höra att vi lever ett rikt liv, att vi gör roliga saker och verkar ha det bra i det stora hela. Det stämmer, precis så är det, för att vi har bestämt oss för det. Att leva fullt ut så mycket vi kan här och nu. Inte vänta och oroa oss för pensionen. Vi försöker fylla oss själva med kärlek och upplevelser. Ludwig vill inte att vi sitter inne och gråter bort vårt liv. Det är jag helt övertygad om. Men att jag inte är samma person som innan den 22 oktober 2016 kan nog många skriva under på. Mitt liv är indelat i före och efter. Nu är det bara jag som kan få mig att göra något bra av detta efterliv. Ibland vill jag inte, ibland orkar jag inte, då är det bra att gråta en skvätt, en timme eller en dag. När gråten avklingat så tittar jag på sorgen, slår in den i ett vackert paket och lägger den försiktigt i min ryggsäck, livets ryggsäck. Ryggsäcken fylls med små och stora paket och det gör inget. Ryggsäcken blir aldrig full den blir bara större och större. Den kanske till slut blir till en koffert som står i en vrå. Den fylls men jag behöver inte släpa runt på den. Så hoppas jag att det kommer bli en dag. 

Låter jag knäpp? Tycker du att jag svamlar? Det spelar ingen roll, huvudsaken att jag förstår. 

Att jag skriver gör också att det känns bättre. Sorgen kommer ut i orden och bort från mig en liten stund. Så fylls det på med ny sorg och nya tårar, jag skriver och så känns det lite bättre igen. Så funkar det för mig.

Att ha någon form av ventil att pysa på tror jag är bra. 

Att stänga allt inne och aldrig pysa tror jag rent av är farligt.

Nu har jag pyst tillräckligt, tack för att du lyssnar.

Kram!!