En evighet, en kort sekund

Det är nästan 2 veckor kvar till min tid hos frissan.
Jag förstod att 8 veckor skulle vara för länge att vänta, men samtidigt så ville jag vara snygg till midsommar och vår resa till Irland.
Nu har jag fått en utväxt på 1-2 cm och den IRRITERAR mig.
Det känns som om jag nyss klippte mig, men det är faktiskt sex veckor sedan.
Nu börjar det bli svårt att Fixa frippan på mornarna.
Det är tur att det finns vax och superspray annars hade jag sett ut som farmor i pallet.

En evighet ( till 10 juni), en kort sekund(är man snygg i håret när man klipper sig kort).

Om jag sitter så här så ser man utväxten jätteväl.

Trötta fötter

Uppe med tuppen.

Jobbat.

Handlat.

Städat.

Cyklat å handlat lite till.

Fixat iordning i gästrummet.

Nu satte jag mig ner.

Somnar inom kort.

Tack så mycket!

Dunderförkyld.
Ja, men tack då, liksom.
Som om inte allt annat är mer än nog så skall man bli förkyld också.
Inte en enda månad på snart två terminer har jag fått vara helt frisk och må bra.
Hur faan skall man orka?
Inte undra på att man somnar kl 21.00 på kvällarna och har påsar stora som ICA kassar under ögonen.
Kroppen håller väl på och lägger av.
Tror jag börjar få känningar av gallan också lite då och då.
Varför inte?
Knät och händer som värker, en mage i olag av alla mediciner, mitt i klimakteriet, ont i magen och så förkyld på det då, som grädden på moset.
Är det någon som har numret till nödslakten?
En slaktmask skulle sitta fint just nu, känns det som.
Nä, du fattar ju att jag överdriver men jag känner bara att det får räcka snart. Allt på samma gång känns lite svårsmält.
I går fick jag i alla fall tanka bästis och i morgon får jag tanka syster.
DET känns bra.
Men min kropp skulle behöva en rekond.
Nya leder, bort med gallblåsan och en penecilinkur på det så kanske man skulle känna sig som en människa igen.
God morgon då liksom!

OGILLA!

Försöker vara positiv

I dag skiner solen.
Jag hade liiiiite lättare att vakna i dag trots en tredje hemsk natt på rad.
Inga mardrömmar i natt.
Jag är fortfarande snuvig men har ingen huvudvärk idag.
Slutar kl 14.30!!
Har redan handlat kvällens middag.
Vågen stod på +-0

MIN BÄSTIS KOMMER TILL MIG I KVÄLL!!

Nu var jag väl duktig??

Tack Östrogen!

Det var inte i går som jag somnade om efter att jag stängt av larmet.
Vaknade 30 minuter senare med ett ryck.
Jag mår inte riktigt bra jag. Ont i huvudet och snuvig.
På nätterna svettas jag så att jag kan simma ur sängen på morgonen.
Att bli tant är inte en helt enkel uppgift.
Karlarna ha de bra de. De går genom livet utan att behöva ha en kropp som spökar från att de fyllt 13 till de blir över 50 år.
I bland känns det som ett straff att vara kvinna.
I dag tex.
Nu sitter jag här och är tröttare än tröttast och fattar inte hur jag skall orka med en hel dag på jobbet efter denna helvetesnatt, den andra på rad.
Inte undra på att jag somnade om, hela min kropp skriker att jag skall gå och lägga mig igen fastän jag somnade före 21.30 igår.
Att inte få sova på nätterna gör att man känner sig helt snurrig till slut.
Kockobäng.
Fnurp i kolan.

Trött tant med påsar under ögonen.
Tack Östrogen!

Hungrig som en varg

Efter en lååååång dag på jobbet så är jag äntligen hemma.
Började en timme tidigare för att ha ett utvecklingssamtal.
Slutade med ett strömavbrott på förskolan så jag fick ringa jouren, men det visade sig vara ett avbrott i hela området så det hade inget med förskolan att göra.
Strömmen kom tillbaks precis när jag skulle åka där ifrån.
Cyklade hem i solen för det hade precis slutat regna.
Nu doftar det underbart från köket.
Jonny fixar med någon torsk med dillsås och pressad potatis.
Guuud vad hungrig jag är känner jag nu.
I går blev det inte en siffra rätt med maten. Åt pastasallad från lördagen och en skål med godis.
I dag har jag ätit bättre men nu kurrar magen så att jag knappt hör mig själv tänka.
Det är nu man kan trycka  sig en hel pizza plus lite till.
Torsk med dillsås kommer bli perfekt bara jag får det snart, innan jag dör ;)

Mitt hjärta brister

Nu har han åkt.
Ludde och Jonny drog till Idre för 30 minuter sedan och jag håller på att gråta ögonen ur mig.
Varför gör det så ont?
Jag vet ju att det kommer bli jättebra för honom där borta.
Han har jobb och bostad.
Allt det som han inte har här i Uppsala.
Han kommer att jobba som kock i ett härligt gäng och på ett skönt ställe.
Han är bara 5 timmar bort med bil.
Ändå sitter jag här och bölar som om han är död.
Är det för att det är minstingen som dragit i väg? Mammas lillkille har blivit vuxen på riktigt nu.
Han är 20 år och kommer att ha ett awesome år där uppe men mitt hjärta kan inte riktigt fatta det som min hjärna förstår.
Mitt mammahjärta gråter och jag kommer sakna honom like crazy.

Vi hade en rejäl hejdå fest i går med schlagerparty och allt.
Många kom och jag fick rå om min familj en sista gång på några veckor.
Nästa gång vi träffas allihop är om precis en månad när vi drar till Irland tillsammans.
En månad är ju ingen tid, men just nu känns det som en evighet.

Tack alla som kom och förgyllde vår fest i går.

Nu skall jag försöka torka tårarna och städa bort festen.

Fredag....igen... och är det inte solen som lyser där uppe?

Var det inte måndag i går?...typ...
Veckorna bara rusar förbi. Men inte mig emot, att det är fredag direkt efter måndag menar jag.
I kväll kommer mina söner hit för vi skall käka på Ragusa.
Det blir en slags hejdå-middag/morsdagsmiddag.
Ludde flyttar ju på söndag och på morsdag är varken jag eller Jonny hemma i stan så vi gör två flugor på smällen i kväll istället.
Men först en solig dag på arbetet.
Nu börjar de avundsjuka kommentarerna igen:
 -Åå, vad skönt ni har det här på förskolan,
-Står du här i solen och gottar dig,
-Men nu blir du ju brun och fin...osv.
Alltid samma varje vår och försommar.
Det är sällan någon säger:
- tänk vad ni är tåliga som går ut varje dag i hällregn, drivis och snö.
-Ska ni verkligen gå ut i dag när det blåser småspik och regnar på tvärsen?
Hade jag mitt yrke för det vackra vädrets skull så har jag valt fel, vill jag bara säga.
Då skulle jag ha valt att vara reseledare till Playa Del Sol, eller något annat resmål.
Barnskötare i Uppsala skall man inte välja om det är solen man är ute efter.

Nu är mitt kaffe slut så nu skall jag cykla iväg och öppna förskolan, igen.
Det faller på min lott varje onsdag och varannan fredag. Det är trögt när klockan ringer, men det är rätt skönt att få sluta tidigt istället.
Men man är rätt trött på kvällen när man kliver upp så förgjordat tidigt.
I går arbetade jag dessutom till klockan 19.30 så det känns som om jag bara åkte hem och sov i går.
Men nu är det fredag och nu skall jag vila i två dagar. Det blir skönt.
Bye Bye!

Idétorka

Har inte skrivit blogg på ett par dagar. Jag har fått skrivkramp, tror jag.
Hur jag än funderar så kan jag inte hitta på någonting att skriva om.
Jag kan skriva att jag har kvällsmöte och grattis syrran som fick sitt hus i Lit, eller hejja Måns Zelmerlöv som skall tävla i andra semifinalen i kväll.
Jag kan skriva om att jag har separationsångest för att Ludde flyttar från stan på söndag eller att jag tycker det skall bli skoj att ha familjemiddag på Ragusa i morgon och en schlagerfest på lördag.
Jag kan ta före och efterbilder på min balkong när jag städat och satt fina blommor där.
Men ingenting känns varken roligt eller viktigt att skriva om.
Helt ointressant för er att läsa om.
jag har känt så här förr och det är när jag känner så här som jag funderar på att lägga ner bloggandet, Men så känns det lite trist också eftersom jag har skrivit i så många år.
I augusti är det 9 år sedan jag började blogga på familjeliv.se och sedan började jag på webblogg.se i mars 2007 och flyttade till sist hit på Blogger.com i september 2011.
När jag går tillbaks och läser så är det verkligen en tidsresa i mitt liv och det är roligt att ha kvar.
Man ser på killarna att det gått nio år, de var så små när jag startade.
Men nu har jag som sagt fått skrivkramp igen. Inget jag skriver känns varken roligt eller intressant.
Jag undrar om det är för den där novellen som jag skickade in till Tidningen SKRIVA?
Jag är nervös och tills jag har fått någon feedback på den så kan jag inte skriva något annat, inte ens ett litet blogginlägg.
Men tappa inte bort mig i cyberrymden för känner jag ig själv rätt så kommer jag snart tillbaks.
Jag har skrivit i hela mitt liv och jag tror inte att jag kommer sluta nu.

Femal Balans

Det är medicinen som skall rädda livet på mig (och min familj).

Jag åt den förut men glömde bort den efter ett tag.

300kr för 60 små piller.

Nu måste jag börja igen för det här går inte,

Fick gå hem från jobbet igår med både feber och huvudvärk.

Allt bara för att hormonerna far runt i min kropp, som loppor på en lusig gris.

Det är bara hälsokost men jag tyckte det hjälpte förra gången så nu gör jag ett nytt försök.

Något måste jag göra för så här dåligt orkar jag inte må varje månad till skiten är över.