Ludde och Jonny drog till Idre för 30 minuter sedan och jag håller på att gråta ögonen ur mig.
Varför gör det så ont?
Jag vet ju att det kommer bli jättebra för honom där borta.
Han har jobb och bostad.
Allt det som han inte har här i Uppsala.
Han kommer att jobba som kock i ett härligt gäng och på ett skönt ställe.
Han är bara 5 timmar bort med bil.
Ändå sitter jag här och bölar som om han är död.
Är det för att det är minstingen som dragit i väg? Mammas lillkille har blivit vuxen på riktigt nu.
Han är 20 år och kommer att ha ett awesome år där uppe men mitt hjärta kan inte riktigt fatta det som min hjärna förstår.
Mitt mammahjärta gråter och jag kommer sakna honom like crazy.
Vi hade en rejäl hejdå fest i går med schlagerparty och allt.
Många kom och jag fick rå om min familj en sista gång på några veckor.
Nästa gång vi träffas allihop är om precis en månad när vi drar till Irland tillsammans.
En månad är ju ingen tid, men just nu känns det som en evighet.
Nu skall jag försöka torka tårarna och städa bort festen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar