Sjukskriven

Vad gör du hela dagarna då?frågar folk.
Ja, vad gör jag?
Jag vaknar allt mellan klockan 06.00 och 09.00.
Det beror lite på hur bra jag har sovit på natten.
Jag lägger mig i vettig tid, inte senare än 23.00 brukar det bli.
Jag surfar och dricker kaffe när jag vaknar på mornarna.
Jag gör mina övningar som läkaren har rått mig till och sedan brukar jag sticka ut och cykla.
I dag blev inget som vanligt för jag cyklade i en mil i förrgår, vilket gjorde att jag jag hade skitont i mitt knä i går. Försökte ändå cykla men det var dumt. Efter tre kilometer fick jag lägga av och då åkte jag hem och tog en Citodon, vilket gjorde att jag sonade i soffan.
Sov i 1½ timme och detta gjorde att jag inte kunde somna i går kväll.
Somnade runt 02.30 och sov till 08.30 och jag är fortfarande trött.
I dag blir det ingen cykling för i dag skall jag och Ludde åka till Hållen.
Vi skall äta gott och ha filmmaraton.
Vi skall se alla fyra filmerna Pirates of the Caribbean och mumsa gott gotti gott gott.

Vi skall även cykla runt i byn och, om jag kan, gå bakom uthuset och kolla om det finns någon svamp i skogen.
På fredag kommer Jonny med tåget till Tierp och när jag hämtar honom så skjutsar jag dit Ludde så att han kan ta tåget hem till Uppsala och vara hemma på helgen.
Det blir mysigt att fly från stan och åka upp dit med Ludde.
Men åter till hur det är att vara sjukskriven då.
Jo, men det går rätt bra faktiskt. Jag är inte så deppad som det låter här på bloggen ibland. Jag är ju egentligen jätteglad att det äntligen händer något på knäfronten.
Jag kan ju inte gå och ha så här ont längre. Det är skönt att kunna vila när jag vill, cykla och gå så mycket jag kan och orkar, kolla på tv och surfa runt på datorn.
Dagarna går rätt fort och det är bara ibland som jag dör av tristess. För det mesta är jag glad och positivt inställd till min nuvarande livssituation.
Jag cyklar och hälsar på mitt jobb då och då och jag fina arbetskamrater som stöttar mig.
Det känns jättebra.
Att jag fortfarande blir räknad med där borta är viktigt för självkänslan.
Nu skall jag planera mat för mig och Ludde i två dagar och sedan för mig och Jonny i två.
Det är skillnad på vad mina olika män tycker är lyxigt käk nämligen :)
Jonnys prislapp blir oftast mycket dyrare och Luddes kaloriinnehåll blir allt för hög för mig. Som den kock han är så lagas all mat med fullgrädde och fetaste créme fraichen, men jag skall försöka hålla ner fettinnehållet när vi handlar i dag.
Det är svårare att hålla igen på maten  när man är hemma så här, än vad jag trodde.
Jag trodde jag skulle kunna gå ner i vikt plättlätt när jag blev sjukskriven men mitt gamla jag dyker upp oftare här hemma och jag slarvar med måltiderna, tar genvägar och planerar för dåligt.
Jag har nu gått upp sex kilo på fem månader.
Det var inte riktigt så det skulle vara.
"Sluta stoppa in i munnen" sa min läkare till mig. Hahaha.....om det bara vore så enkelt ändå.
Så säger den som aldrig varit överviktig, den som aldrig haft ett dåligt och sjukt förhållande till mat.
Det är som att säga till en heroinist att det är väl bara att sluta köpa skiten. Nej, tyvärr är det ju inte så enkelt.
Att vara matmissbrukare är svårare och ligger mycket djupare än så.
För min del tror jag att mycket ligger i min barndom, att det sällan fanns mycket mat hemma. Inte så att vi svalt, herregud nej, men det fanns aldrig något i överflöd. man fick aldrig äta hur mycket man ville av någonting. Det fanns sällan det där lilla extra när det bara var vi familjen hemma. När vi hade gäster slogs det på stort men då inkluderades sällan vi barn.
När jag flyttade hemifrån och tjänade egna pengar började jag frossa istället.
Mitt kylskåp har aldrig varit tomt sedan dess.
Har jag inte minst fyra smörgåspålägg hemma, eller frysen fylld med bröd, kyckling, fisk och kött, fruktskålen full med frukt och grönsakslådan full med grönsaker hela tiden, så har jag ingen mat hemma.
Jag lagar alltid för mycket mat och jag har lagat för lite om inte hälften blir kvar i grytan efter middagen.
Jag vet att det sjukt och det måste ju komma någonstans ifrån.
Ja, men herregud vilket långt blogginlägg det blev, om hur det är att vara sjukskrivet.
Då kan jag ju också bara tillägga att man tänker jävligt mycket när man går ensam hemma hela dagarna :)
Kram och trevlig onsdag till dig från mig.

Jag vill ha min kropp ifred.

Jag är en kvinna och jag har en kropp.

På min kropp råkar det sitta en rumpa, en slida och två bröst.

Jag är en kvinna och heterosexuella män tycker att en kvinnas kropp är sexig.

Inte just min kropp kanske, men en gång i tiden var även jag ung och vacker ;)

Jag är född till att täcka över min kropp för att inte attrahera männen.

Om män får se för mycket av en kvinnokropp så kan de inte behärska sig, eller vad?

Läser just i tidningen om politiker ( ej i Sverige) som tycker att kvinnor som klär sig i korta kjolar och tajta byxor uppmanar till våldtäkt?! Då får man skylla sig själv!! Detta har jag även förstått att svenska domare tycker.

Alltså sluta lägg ansvaret på oss kvinnor.

Detta är ett problem som ligger hos männen, hos de sjuka män som utför dessa vidriga handlingar.

Våldtäkt är dessutom inte en sexuell handling utan en våldshandling.

Våldtäkt har med våld och makt att göra inget med kåthet och sex.

Läser inte världens politiker tidningar och psykologers utredningar?

Kvinnors kroppar skall skylas över och täckas annars får vi skylla oss själva.

Jag blir så upprörd och ledsen när jag ser att man kan köpa små toppar i storlek 122 på våra varuhus.

Små flickor utan byst skall skyla sina små bröstvårtor men pojkarna kan visa sina?

Vi lär våra småflickor att deras kroppar är något fult och skamligt innan de ens har börjat skolan.

Det var inte så när jag var barn.

Jag vet att pedofilerna har större svängrum nu med de sociala medierna och jag tycker inte att man skall lägga ut nakenbilder på sina småbarn på FB eller sina bloggar just av den anledningen.

Men jag tycker att det är förjävligt att det skall vara så.

Denna bild publicerades i Östersunds Posten 1973. Jag är 7 år. Detta skulle aldrig funka i dag. Det skulle bli ramaskri om UNT skulle lägga ut den bilden.

Grey's Anatomy

Jag är nog den enda kvinnan på jorden som aldrig har sett ett enda avsnitt av den här serien.

Serien som mina kollegor och kompisar inte kan vara utan.

Efter en säsong och ett avsnitt in i andra kan jag hålla med dem.

Nu är jag också fast.

Nu har jag nästan nio säsonger kvar att se fram emot.

Alla finns på ViaPlay.

Nästan hundra avsnitt att slösa min tid på . Hundra timmar av verklighetsflykt.

Det blir bra det.

I dag regnar det dessutom.

Undra hur många avsnitt jag hinner med i dag då?

Min familj

Den senaste tiden har gjort att jag funderat mycket på mig, mitt liv och min familj.

Vi tar ofta varandra förgivet jag och min man, vi och våra barn.

Vi tänker att vi kan göra saker sedan och lite senare.

Vi kanske inte alltid talar så vänligt till varandra och vi gnäller på varandra över skitgrejer ibland, ganska ofta.

Det är inte ofta vi i min familj bråkar om stora viktiga frågor därför känns det ju värdelöst  att sjabba om skitsaker.

Men vi älskar varandra massor och DET berättar vi för varandra hela tiden.

Om någon mår dåligt så finns hela familjen där 100%. 

Jag älskar er!!

Där försvann han i rök å damm

Nu drog Jonny på resa igen.

En vecka i Luleå så ses vi på fredag igen.

Det är tydligen så det kommer vara framöver ett tag.

Han är borta på veckorna och hemma på helgerna.

Vi lever lite olika liv nu, jag å gubben.

Han har fullt upp med nytt jobb och resor, han är duktig och viktig medan jag inte kan göra någonting, jag är ingen.

Det lät deprimerande, men det är precis så jag känner.

Något måste hända med mitt liv, inte bara en knäoperation utan något annat.

Byta jobb eller utvecklas på något sätt.

Jag trampar vatten nu.

Jag kommer ingenstans.

-släng dig ut och pröva vingarna, säger folk. 

Ja men visst! Självklart! Om jag bara visste vilket stup jag skall slänga mig ut ifrån.

Äh! Tillbaks till början. Nu åkte Jonny och han kommer tillbaks på fredag.

Trist!

Söndagskväll

Har cyklat 7 km i dag. Det är det enda nyttiga jag gjort på hela dagen.

Annars har jag bara latat mig.

Kollat på film och gjort en god middag.

Nu har jag tänt lite ljus omkring mig och jag känner mig lite nere.

Det är konstigt att inte gå till arbetet.

Det känns som om mitt liv har tryckt på paus och jag vet inte när jag kan trycka på play igen.

I morgon skall jag cykla igen och jag tänkte baka mandelkubb.

Jag skall börja brodera på min kudde som jag köpte på Myrorna förra veckan.

Jag har inte handarbetat på nästan 20 år så ett stort korsstygnsbroderi blir en bra start för en nybörjare som jag.

Jag måste ta mig an något på dagarna innan jag dör av tristess.

Jag skall också köpa hobbyfärger och måla vår spegel som hänger över soffan.

Vi behöver en färgklick här hemma.

Betongkrokar skall också inhandlas så att jag kan få upp lite tavlor och foton på väggarna här hemma.

Just nu är allt så opersonligt, vem som helst kan bo här för det finns inget som visar att just jag och Jonny bor här.

Tankar som vandrar en söndagskväll som denna.

God kväll!

Kulturnatten

I går kulturade vi alldeles lagom.

Vi var på Broströms café och tittade på Nicks konst och jag åt en underbar Keylimepaj och drack en latte.

Nicks tavla Winter Owl var redan såld så nu har jag beställt en annan av honom.

Han skall göra en tavla speciellt till mig.

Jag är superlycklig för det.

Vi cyklade till Botaniska och gick in på Tropiska växthuset.

Där fanns underbart vackra växter samt en konstutställning.

Vi åt lunch på Hugo W. En skaldjursgryta "to die for". Har ni aldrig varit på Hugo W så är det något som jag starkt rekommenderar. Supermysigt!

Klockan 18.00 fick träffa läkaren och han var supertrevlig och jätteduktig.

Han ryckte och drog i mitt knä så efter det besöket var det färdigcyklat för min del.

Vi tog oss ändå till resecentrum för att kolla på lite Le Parcour. Innan vi landade på Park Inn för lite skön jazz.

Kvällen avslutades med goda vänner på Katalin.

En mysig kulturnatt blev det trots lite regn framåt natten.

Har alla blivit galna?

Läser i tidningen om hur SD politiker vill skjuta flyktingar med K-pist från Öresundsbron, hur en Ungersk kameraman(kvinna) fäller en flykting med ett barn i sina armar.
Vi vill inte ta emot fler ensamkommande flyktingbarn för vi har fått nog nu.
SD ökar trots den hemska flyktingkatastrofen.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Är vi inte riktigt koka?
Är det inte självklart att vi skall hjälpa varandra? Är vi inte människor som bor på samma jord? Har vi inte ett enda jordklot och där skall vi bo tillsammans? Alla dessa krig och hemskheter, när skall det bli ett stopp, när skall vi sluta?
Vi har en jord och vi är ett folk. Vad har vi i lilla Sverige för rätt att inte hjälpa andra människor i nöd?
För mig är det självklart.
Det är väl för faan självklart att vi i den rika delen av världen skall hjälpa till.
Vad är alla så rädda för?
När skall terrorn sluta? Världen måste gå ihop och stoppa denna galenskap. Jag orkar snart inte titta på nyheterna eller läsa en tidning längre. Mitt hjärta brister för varje bild och för varje gång någon idiot uttalar sig i media.
Om jag hade pengar skulle jag adoptera varenda lidande barn i hela världen.
Var är människors empati? Hur kan man sitta och slå sig för bröstet och tycka att jag är bättre än någon annan? Jag tänker inte hjälpa dig för jag så rädd om min välfärd!
Alla rika länder, inte bara Sverige måste ta emot dessa flyktingar med öppna armar. Världen håller på att förändras. Om 100 år kanske vi äter kebab på midsommarafton i stället för inlagd sill. So what! Vad är problemet? Kebab är gott och vi åt inte sill som festmat för 300 år sedan.
Ni som är så rädda behöver inte bekymra er, för ni lever inte då i alla fall.
Nej, vi kanske inte sjunger "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningarna om några år, men vi kanske sjunger någon annan vacker sång. Det är ju bara en sång så vad är problemet?
Just nu pågår ett hemskt, hemskt krig och människor som du och jag flyr därifrån.
För mig är det självklart att vi skall hjälpa. Jag förstår inte er som tycker att de pappor, mammor, småbarn och gamla som kommer förtjänar detta?
Jag förstår inte.
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker?
Jag är arg och frustrerad och mitt hjärta blöder för alla dessa utsatta människor.

Begravning

Gårdagen var en jobbig dag.

Begravningar är aldrig något man vill uppleva, men gårdagens begravning var en av de finaste jag varit på.

Frida, prästen och Alexanders familj hade verkligen gjort dagen till Alles dag.

Alla var där. Någon sa att det var över 100 personer i kyrkan och de flesta kom på minnesstunden.

Jag grät, alla grät.

När solisten sjöng den sista sången så kunde inte ens den mest hårdhudade hålla tillbaka tårarna. Jag försökte inte ens.

Jag tror jag grät för Alle och för alla mina andra änglar. Tjugofem års tårar vällde upp ur mina ögon.

I dag känns det som om jag kan andas lite lättare. Jag tror man spänner sig inför en begravning och att begrava en så ung och vacker människa är jobbigare än vad man skall behöva utstå.

Det var miljoner tårar som gräts för Alles skull i går, och miljoner fler kommer att fällas för honom.

Jag skrev i minnesboken att vi aldrig mer kommer att spela crocket eller äta surströmming utan att att Alle kommer att finnas med oss i våra tankar och i våra hjärtan.

Ingen vanlig torsdag

När demoner rider mej, och förlamar mej

Jag kryper på golvet, jag försöker stå upp

Jag förstår inte varför

Det är som om jag vill gråta ut

Nåt måste ut, ut ur min kropp

Dom ljus som jag tände, dom har brunnit ner

Jag måste söka ett nytt ljus, så jag kan se

Men jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här

Till varje pris, jag ska gå hel ur det här

Text Peter Le Marc

Jag tänker på Alles Frida när jag hör de här textraderna.

Så tror jag att jag skulle känna om jag gick igenom samma skärseld som hon gör just nu.

Om några timmar står vi i kyrkan och tar adjö av en av de finaste killarna jag någonsin har träffat.

En på miljonen.

Jag tror aldrig att jag kommer träffa någon som Alle igen.

Nu skall jag göra fem handbuketter att lägga på kistan.

Inte så vanligt pyssel en torsdagsmorgon direkt.

Jag är inte nöjd med min klänning som jag skall ha på mig i dag, ser ut som sju rum och kök i den, men det är vad jag har så det är bara att vagga in med den i kyrkan.

Jag tror inte att jag skulle ha känt mig fin i någon klänning i dag, om jag skall vara ärlig.

Sminka sig är väl onödigt. Jag tror inte att någon mascara kommer hålla länge i dag. Den får vara hur vattenfast den vill. Mina tårar kommer rinna som svarta bäckar ner över kinderna.

Lika bra att komma Au Naturel.

Det går inte att förbereda sig för en sån här dag så det är lika bra att jag låter bli. 

Sorgen tar den väg den vill och det är bara att släppa kontrollen.

Att välkomna alla känslor när de kommer så läker man fortare. Inte försöka tänka vad som passar sig.

Jag är uppvuxen med "vad som passar sig".

Skit i det.

Kram till dig denna torsdag.