Tack Östrogen!

Det var inte i går som jag somnade om efter att jag stängt av larmet.
Vaknade 30 minuter senare med ett ryck.
Jag mår inte riktigt bra jag. Ont i huvudet och snuvig.
På nätterna svettas jag så att jag kan simma ur sängen på morgonen.
Att bli tant är inte en helt enkel uppgift.
Karlarna ha de bra de. De går genom livet utan att behöva ha en kropp som spökar från att de fyllt 13 till de blir över 50 år.
I bland känns det som ett straff att vara kvinna.
I dag tex.
Nu sitter jag här och är tröttare än tröttast och fattar inte hur jag skall orka med en hel dag på jobbet efter denna helvetesnatt, den andra på rad.
Inte undra på att jag somnade om, hela min kropp skriker att jag skall gå och lägga mig igen fastän jag somnade före 21.30 igår.
Att inte få sova på nätterna gör att man känner sig helt snurrig till slut.
Kockobäng.
Fnurp i kolan.

Trött tant med påsar under ögonen.
Tack Östrogen!

Hungrig som en varg

Efter en lååååång dag på jobbet så är jag äntligen hemma.
Började en timme tidigare för att ha ett utvecklingssamtal.
Slutade med ett strömavbrott på förskolan så jag fick ringa jouren, men det visade sig vara ett avbrott i hela området så det hade inget med förskolan att göra.
Strömmen kom tillbaks precis när jag skulle åka där ifrån.
Cyklade hem i solen för det hade precis slutat regna.
Nu doftar det underbart från köket.
Jonny fixar med någon torsk med dillsås och pressad potatis.
Guuud vad hungrig jag är känner jag nu.
I går blev det inte en siffra rätt med maten. Åt pastasallad från lördagen och en skål med godis.
I dag har jag ätit bättre men nu kurrar magen så att jag knappt hör mig själv tänka.
Det är nu man kan trycka  sig en hel pizza plus lite till.
Torsk med dillsås kommer bli perfekt bara jag får det snart, innan jag dör ;)

Mitt hjärta brister

Nu har han åkt.
Ludde och Jonny drog till Idre för 30 minuter sedan och jag håller på att gråta ögonen ur mig.
Varför gör det så ont?
Jag vet ju att det kommer bli jättebra för honom där borta.
Han har jobb och bostad.
Allt det som han inte har här i Uppsala.
Han kommer att jobba som kock i ett härligt gäng och på ett skönt ställe.
Han är bara 5 timmar bort med bil.
Ändå sitter jag här och bölar som om han är död.
Är det för att det är minstingen som dragit i väg? Mammas lillkille har blivit vuxen på riktigt nu.
Han är 20 år och kommer att ha ett awesome år där uppe men mitt hjärta kan inte riktigt fatta det som min hjärna förstår.
Mitt mammahjärta gråter och jag kommer sakna honom like crazy.

Vi hade en rejäl hejdå fest i går med schlagerparty och allt.
Många kom och jag fick rå om min familj en sista gång på några veckor.
Nästa gång vi träffas allihop är om precis en månad när vi drar till Irland tillsammans.
En månad är ju ingen tid, men just nu känns det som en evighet.

Tack alla som kom och förgyllde vår fest i går.

Nu skall jag försöka torka tårarna och städa bort festen.

Fredag....igen... och är det inte solen som lyser där uppe?

Var det inte måndag i går?...typ...
Veckorna bara rusar förbi. Men inte mig emot, att det är fredag direkt efter måndag menar jag.
I kväll kommer mina söner hit för vi skall käka på Ragusa.
Det blir en slags hejdå-middag/morsdagsmiddag.
Ludde flyttar ju på söndag och på morsdag är varken jag eller Jonny hemma i stan så vi gör två flugor på smällen i kväll istället.
Men först en solig dag på arbetet.
Nu börjar de avundsjuka kommentarerna igen:
 -Åå, vad skönt ni har det här på förskolan,
-Står du här i solen och gottar dig,
-Men nu blir du ju brun och fin...osv.
Alltid samma varje vår och försommar.
Det är sällan någon säger:
- tänk vad ni är tåliga som går ut varje dag i hällregn, drivis och snö.
-Ska ni verkligen gå ut i dag när det blåser småspik och regnar på tvärsen?
Hade jag mitt yrke för det vackra vädrets skull så har jag valt fel, vill jag bara säga.
Då skulle jag ha valt att vara reseledare till Playa Del Sol, eller något annat resmål.
Barnskötare i Uppsala skall man inte välja om det är solen man är ute efter.

Nu är mitt kaffe slut så nu skall jag cykla iväg och öppna förskolan, igen.
Det faller på min lott varje onsdag och varannan fredag. Det är trögt när klockan ringer, men det är rätt skönt att få sluta tidigt istället.
Men man är rätt trött på kvällen när man kliver upp så förgjordat tidigt.
I går arbetade jag dessutom till klockan 19.30 så det känns som om jag bara åkte hem och sov i går.
Men nu är det fredag och nu skall jag vila i två dagar. Det blir skönt.
Bye Bye!

Idétorka

Har inte skrivit blogg på ett par dagar. Jag har fått skrivkramp, tror jag.
Hur jag än funderar så kan jag inte hitta på någonting att skriva om.
Jag kan skriva att jag har kvällsmöte och grattis syrran som fick sitt hus i Lit, eller hejja Måns Zelmerlöv som skall tävla i andra semifinalen i kväll.
Jag kan skriva om att jag har separationsångest för att Ludde flyttar från stan på söndag eller att jag tycker det skall bli skoj att ha familjemiddag på Ragusa i morgon och en schlagerfest på lördag.
Jag kan ta före och efterbilder på min balkong när jag städat och satt fina blommor där.
Men ingenting känns varken roligt eller viktigt att skriva om.
Helt ointressant för er att läsa om.
jag har känt så här förr och det är när jag känner så här som jag funderar på att lägga ner bloggandet, Men så känns det lite trist också eftersom jag har skrivit i så många år.
I augusti är det 9 år sedan jag började blogga på familjeliv.se och sedan började jag på webblogg.se i mars 2007 och flyttade till sist hit på Blogger.com i september 2011.
När jag går tillbaks och läser så är det verkligen en tidsresa i mitt liv och det är roligt att ha kvar.
Man ser på killarna att det gått nio år, de var så små när jag startade.
Men nu har jag som sagt fått skrivkramp igen. Inget jag skriver känns varken roligt eller intressant.
Jag undrar om det är för den där novellen som jag skickade in till Tidningen SKRIVA?
Jag är nervös och tills jag har fått någon feedback på den så kan jag inte skriva något annat, inte ens ett litet blogginlägg.
Men tappa inte bort mig i cyberrymden för känner jag ig själv rätt så kommer jag snart tillbaks.
Jag har skrivit i hela mitt liv och jag tror inte att jag kommer sluta nu.

Femal Balans

Det är medicinen som skall rädda livet på mig (och min familj).

Jag åt den förut men glömde bort den efter ett tag.

300kr för 60 små piller.

Nu måste jag börja igen för det här går inte,

Fick gå hem från jobbet igår med både feber och huvudvärk.

Allt bara för att hormonerna far runt i min kropp, som loppor på en lusig gris.

Det är bara hälsokost men jag tyckte det hjälpte förra gången så nu gör jag ett nytt försök.

Något måste jag göra för så här dåligt orkar jag inte må varje månad till skiten är över.

Klimakteriekossa

Man får kavla upp ärmarna ...
...och fokusera, så här på måndagsmorgon.
Man har en tuff vecka framför sig.
Inga halvdagar eller klämdagar att se fram emot.
Fem dagar, köra järnet och ett kvällsmöte.
Ont i kroppen efter helgens häckbravader har jag också och ännu ondare i mitt redan onda knä.
Det tar att stå på huk och luta sig på knät i åtta timmar.
Det är det här jag menar när jag skriver att jag inte kan ha någon fritid. Jag kan jobba(knappt) och that´s it!
Jag kan inte promenera på min fritid, inte hålla på med trädgårdsarbete, inte cykla för långt.
Jag kan jobba(knappt) och sedan sitta i soffan all min lediga tid, om min kropp skall hålla.
Ska jag ha det så här?
Det verkar ju inte riktigt klokt.
Herregud, lite trädgårdsarbete borde man väl få hålla på med utan att man måste sjukskriva sig efteråt!
Vi får väl se hur det går med mitt knä i veckan. Jag haltar väl till jobbet och tar dagen som den kommer.
Vilken tur att jag börjat käka min medicin igen, annars skulle jag vara HELT körd nu.

En massa jävla kärringfasoner håller jag på med på nätterna också. Svettas som en gris från det jag somnar tills jag vaknar.
Jag vrider och vänder mig, stönar och stånkar, vaknar och somnar hela nätterna. Inte varje natt, som tur är, men alldeles för ofta för att jag skall må bra av det.
Det finns ett ord för det: KLIMAKTERIEKOSSA, tror jag nog att det är.
Herregud vad gammal man är!
Det finns medicin att få men det kommer jag aldrig att ta. Det var den hormonmedicinen som morsan utvecklade bröstcancer av, så jag svettas hellre hela nätterna än det.
Men jobbigt är det, det kan jag inte förneka.
Ont i händer, armar, ben och rygg samt svettas som en gris hela natten.
Försök att sova då du!
Sedan upp på morgonen och ha energi för att klara en hel arbetsdag på förskola.
Inte undra på att man nästan kroknar.
Nä, nu måste jag ta tag i min morgon och käka lite frulle, duscha och göra mellanmål. Skönt att ha sovmorgon på måndagar i allafall.
Ha de!