Maskrosbarn

När jag tittade på tv i går så rann tårarna nerför mina kinder.
Jag kände igen mig så väl. Inte för att jag hade det så jobbigt hemma som Jessica Andersson men jobbigt var det med en mamma som man inte kunde lita på. En mamma som man aldrig visste vilket humör hon var på. Jag kunde känna redan i trappuppgången om det var läge att skynda sig in på rummet eller inte. Vanligast var ju att jag kom hem till en tom lägenhet eftersom mamma jobbade men ibland hade hon ju lediga dagar och då kunde det vara lite olika där hemma. Det jag kommer ihåg mest var ju att det luktade nybakat i trappen och mamma stod i sitt gröna förkläde med papiljotter i håret och bakade bullar eller kubb eller tekakor. Eller så luktade det kolaremmar och då var Vivianne hemma hos oss och de satt i köket och spelade Yatzy. Men ibland var det som ett orosmoln över hela lägenheten och då visste man inte vad det var som var fel. Då visste man bara att det var bäst att hålla sig undan. Då kunde man få skäll eller en örfil för minsta lilla grej. Ibland hade man inte hängt upp jackan i hallen eller satt i sin skolväska på rummet. Ibland sa man fel saker  t ex att man behövde nya byxor eller att vi skulle ha utflykt med skolan. En gång kommer jag ihåg att jag skulle hjälpa till att göra fint på diskbänken till mamma kom hem och då hade jag lagt bort hennes tändare och jag kunde inte komma ihåg var. Hon blev skogstokig och luggade mig tills hon fick en stor hårtuss i handen.
Vad betydde det? Tack för att du städat köket eller?
Jag älskade min mamma och jag kan tänka på henne med kärlek i dag men jobbigt var det hemma när jag var barn, det kan jag inte sticka under stolen med. Att jag är ett maskrosbarn är ett som är säkert. Jag fick klara mig själv när min syster flyttade hemifrån och då var jag bara åtta år. Med klara mig själv menar jag då inte städa, laga mat och sånt, utan mer känslomässigt. Jag hade ingen som såg till att jag var hel och ren och ingen att prata med där hemma. En sommar när jag var nio eller tio år så borstade jag inte tänderna på en hel sommar bara för att kolla om någon sade något eller brydde sig men ingen märkte något. När vi flyttade tillbaks till stan och jag började skolan så förstod jag att jag måste börja borsta mina tänder. Ingen vuxen tänkte ens på att jag inte ägt en tandborste på hela sommaren. Hemma i stan hade jag samma tandborste i flera år.
Jag vet inte varför jag känner att jag måste berätta det här men det dyker upp sådana här små anekdoter då och då på min blogg och det är precis som att jag känner att de måste fram och ut. Jag mår bra av det.