Nobody puts baby in a corner

Jag är ganska dålig på att stå upp för mig själv.
Jag blir trampad på men jag säger inte ifrån.
Jag märker inte ens att folk kliver på mig förrän långt senare eller om någon annan märker det och säger det till mig.
Jag har fått de mest korkade kommentarer sagda till mig utan att jag blivit förbannad.
Jo, jag blir ju förbannad och ledsen senare, men inte direkt. Det är precis som min hjärna inte registrerar övertrampet förrän jag kommer hem.
Läkare har behandlat mig som skit utan att jag har sagt ifrån. Arbetskamrater under årens lopp har fällt kommentarer som sårar men den ende som får min ilska och mina tårar är min älskade Jonny. Han får ta all min ilska och skit.
Jag försöker gaska upp mig på jobbet men det är svårt. Nu menar inte jag att folk trampar på mig för jämnan utan jag får mest väldigt fin feedback av mina fina kollegor men visst händer det att man får en del konstiga saker slängda i ansiktet.
Jag önskar att jag registrerade på en gång och blev förbannad genast, men som sagt var så är det precis som att jag själv inte förstår att jag blir trampad på och jag undrar vad det beror på?
Det kanske har att göra med den synen som jag har på mig själv?
Jag kanske inte tycker att jag är värd att stå upp för.
Mina barn beskyddar jag som en tigrinna jag skulle kunna ringa till kungen om det vore för någon i min familj men inte om det "bara" gäller mig själv.
Jag önskar jag kunde lära mig att sätta ner foten på en gång och säga nej även för min egen skull men det är svårt.
Kanske det beror på att ingen stod upp för mig när jag var barn. Ingen visade mig att jag var värd att slåss för. Mina föräldrar sa aldrig ifrån när någon var dum mot mig. De skulle aldrig drömma om att ringa min lärare när jag fick stryk av killarna så att jag fick hjärnskakning, på väg hem från skolan i fjärde klass. Mamma sa bara: -Å vad hade du sagt då som gjorde pojkarna så arga?
Hmmm....ja vad säger man om det?

Som vanligt när jag skriver är det inget speciellt som föranlett detta blogginlägg så det är ingen som behöver gå och tro att hon/han har sårat mig i dag och att jag nu sitter hemma och gråter för din skull. Saker dyker bara upp i min hjärna och då måste de ut.
Jag mår finfint och nu ska jag mysa i tv-soffan resten av kvällen.