Läser mitt förra blogginlägg och försöker säga till mig själv att -Sååå farligt är det väl ändå inte!
Men jag har svårt att muntra upp mig själv just nu.
Det kan ju vara för att Januari är den längsta och tråkigaste månaden på hela året.
Det är mörkt och kallt och man är fattig som en kyrkråtta.
Är det bara jag som känner så?
I dag kom min Callekille hem och gav mig en kram. Han hade läst min blogg och blev lite orolig för sin mamma. Åh! min snälla lilla Calle <3
Två fina tjejer skall döpa sina två fina söner. En i mars och en i april. Klart att jag skall försöka gå. Om jag bara är på benen så kommer jag.
Lilla Leon och lilla Henry skall döpas och jag känner mig så privilegierad att jag är bjuden.
Tack snälla Hanna och Frida <3
I går var jag hemma hos Vickis på långfrukost och goda samtal, I dag kom Calle hem och i morgon kommer min fina kompis Eva-Lena hit.
Så det är egentligen inte ett dugg synd om mig.
Jag omsvärmas av fina vänner och en fin familj. Jag vet att det finns de som har det mycket, mycket värre än jag. Men jag kan ändå inte låta bli att deppa lite så det MÅSTE bero på årstiden, på mörkret och på att jag är less på att vänta nu.
Nu skall jag kolla på Mästerkockarna och sedan skall jag gå och sova. I morgon kommer allt att kännas mycket bättre.
Man skall alltid sova på saken.
Kram till alla er som skriver så fina saker till mig här på bloggen och på min facebooklänk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar