Jag älskar de där filmerna eftersom det är ett stycke svensk historia.
Alla Astrid Lindgrens böcker och filmer är ju det. Historia alltså.
Jag blir så lycklig när jag tittar på just Bullerbyn eftersom det påminner mig en hel del om hur jag hade det på somrarna på landet, när jag var barn.
Jag läser undersökningar som visar att vi vuxna inte skall vara så oroliga över våra barn för att de sitter med sina skärmar och umgås nästan bara på nätet. De får sin sociala kompetens ändå och vi skall bejaka den moderna utvecklingen.
Men när man tittar på Astrids filmer så kan man ju inte låta bli att tänka på att barnen kanske hade det bättre förr.
Jag kan känna att barn i dag är ute för lite och de slutar att leka redan när de börjar skolan vid 6-7 års ålder.
De skall bli små minivuxna och de blir otroligt medvetna om sitt utseende och kläder redan när de går på förskolan.
Att få vara barn och vara ute och leka med kompisar försvinner mer och mer och det kan skrämma mig ibland.
Därför gillar jag att titta på Bullebybarnen. Astrid visar ett liv där några barn lever utan krig, utan miljöförstöring, inga flyktingar, inga tiggare, ingen mobbing. Bullerbylycka har blivit ett uttryck för just denna otroligt perfekta värld. Det är skönt att slå av nyhetskanalerna och bara försvinna bort i Bullerbyns värld en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar