Agda 92 år

Det är jag det!
Det är åtminstone så som jag skall träna enligt sjukgymnasten.
Så här ser mitt träningsprogram ut fram till operationen.

En gång om dagen skall jag göra detta. Ingen belastning och inga vikter.
Dessutom fick jag en krycka som jag skall ha när jag går.
Agda 92 år, det är jag det.
Han har aldrig sett ett så utslitet knä på en "Så ung människa".
Han sa att jag inte kommer att kunna komma tillbaks till varken liv eller arbetsliv förrän jag fått en operation.
Han sa: - Nu får du inte ge dig när du träffar ortopeden! Du får inte stå där med mössan i hand och skrapa med foten. Du måste vara tuff och stå på dig nu.
Men sjukgymnastens ord i ryggen känner jag mig starkare än någonsin.
Nu kan inget få mig att backa.
Han har sällan sett ett så utslitet knä som mitt, sa han. På något underligt sätt så kändes det bra när han sa så, för då fick jag bekräftat att jag inte hittar på och att jag inte skall ha dåligt samvete för att jag är hemma och är sjukskriven.
Han var förvånad att jag har kunnat arbeta alls med mitt knä de sista åren.
ÅREN!!
Jag har tydligen hög smärttröskel, för mitt knä kan man inte ens stå på, än mindre gå med, sa han.
Nu skall jag Agda träna duktigt varje dag och försöka bygga lite muskler runt knät och sedan skall jag ringa när min operation är gjord för då behöver jag hjälp att komma tillbaks till livet igen.
Han var också förvånad över hur jag kunnat gå ner över 20 kilo i vikt utan att kunna motionera.
1200 kalorier per dag, svarade jag då.

Om 120 dagar

Om hundratjugo dagar är julen förbi.
Då sitter vi här och är proppmätta efter gårdagen matfrossa.
Alla paket är öppnade och man fylls av en känsla av antiklimax.
Denna jul skall jag försöka att inte vara så fokuserad på att försöka fixa den PERFEKTA julen.
Jag behöver inte baka sju sorters kakor, som ingen äter. Jag behöver inte koka både knäck, kola och göra marsipangodis som ändå ligger kvar i sina skålar till trettonhelgen.
Julklapparna är roliga men de får aldrig bli något måste för då tappar de sitt värde.
Efter Alles olycka måste vi lära oss något. en sån här hemsk sak får inte hända utan att vi alla runt omkring tar lärdom.
Då är julen ett bra exempel.
Fokusera på att vara tillsammans. Ät god mat som ni alla tycker om. Skippa en massa konstig julmat som var ett måste förr men som absolut inte är ett måste i dag.
Gör julen till en familjehögtid och ta hand om varandra.
Umgås, skratta och se till att inte vara helt utarbetad och trött när Kalle Anka går igång klockan 15.00.
Julen måste inte heller bara handla om familjen och släkten. Man kan också ringa en vän som man vet kanske sitter ensam hela julen.
Jag har ofta funderat på hur det skulle vara att fira jul med någon kompis istället för med släkten.
Inte för att vi har så stor släkt direkt. Det blir för det mesta bara vi fem som är tillsammans på jul.
I bland firar vi med syrran och hennes familj också.
Det jag vill säga är att det är dags att satsa på det som är viktigt. Människor man tycker om, bra musik och att vara lediga tillsammans.
Lägg ner fokus på den perfekta julen, för det finns ingen sån ändå.
Till alla er som har morsan på axeln hela hösten:
- Skall du inte damma vitrinskåpet till jul?
- Nu måste du börja baka om du skall hinna få till sju sorter till julafton,
- Har alla fått lika många och samma värde på julklapparna nu då?
- Du måste riva ur linneskåpet och mangla allt i allafall en gång om året, varför inte ha snyggt till jul? - Golven blir ju renast om man knäskurar dem!
- Bort med alla möblerna och bona parketten till jul, eller?
- Tre sorters sill borde du väl hinna göra till julbordet, det är ju så mycket godare än köpesillen!
Bla bla bla....
Eller är det bara jag som har den där rösten i örat från 1 september till 23 december?
Jag har slutat lyssna på en del av det för flera år sedan men allt är inte borta, en del hör jag fortfarande och jag lovar mig själv att inte lyssna i år.
I år skall jag vara klok och smart och tänka på allt som faktiskr betyder något istället.
Du tycker väl att jag är knäpp som sitter här och skriver om julen nu när det fortfarande är sommar där ute.
Men jag känner mina löss på gången.
Snart börjar affärerna juldekorera och då börjar stressen hos många av oss.
Snart är det första september och då tycker handeln att det är ok att hänga fram den första julkulan.
Men i år skall jag inte gå på deras skitsnack.
I år samlar vi familj och vänner och tar vara på varandra för man vet inte vad framtiden har i sitt sköte.
Kram och god Jul....morgon menar jag :)

Är det inte så här vi vill att den perfekta julen skall se ut?

Svårt att komma i gång.

Livet pågår men jag har svårt att hänga med i det de här dagarna.
Det var ju tur i oturen att jag blev sjukskriven i samma veva som olyckan för jag har verkligen ingen aning om jag hade kunnat arbeta.
Alle var varken släkt eller barndomsvän men han påverkade både mig och Jonny med sitt glada sätt och sin härliga personlighet.
Ända sedan vi träffade honom första gången har han funnits i våra hjärtan och när han fick barn förra året så kändes det fantastiskt roligt även fast vi inte ens var släkt.
Han var bara i 20-års åldern när vi träffades första gången och vi gillade honom direkt. Han var som en gubbe, gillade fika och husmanskost och lyssnade på dansband.
Jag glömmer aldrig när Knut och alle kom hem och åt födelsedagsmiddag hos oss på FänrikStåls gata.
Knut fyllde 21 år och hade önskat sig stekt fläsk med potatis och löksås. Jag tror Grabbarna satte i sig 1½ kg stekt fläsk själva. Jag hade gjort en hel kastrull med löksås och det var soprent i alla karotter när de åkte hem till Rickomberga på källen.
Eller när han, David och Knut kom hem till oss för att smaka surströmming.
Vi trodde väl aldrig att de skulle tycka om det och att vi skulle måsta öppna både en, två och tre burkar surströmming.
Jag vet inte hur många tunnbröddrullar med strömming Alle satte i sig den där kvällen men både jag och Jonny satt och gapade.
Sedan den gången har Alle ätit surströmming hemma hos oss varje höst.
Han skulle komma ut till Hållen även i år. Det blir svårt att ha fest utan honom. Jag hoppas att han är med oss där ute ändå.
Som sagt, det är svårt att komma igång med mitt liv igen när något sådant här hemskt händer.
Jag sitter bara här hemma och låter tankarna vandra.
Hur skall då inte hans familj ha det?
Usch! Jag kan inte fatta, hur skall man kunna sätta sig in i den sorgen?
Jag vet att jag skriver mycket om Alle nu men det är liksom inget annat som betyder något.
Vad jag skall äta till middag eller vilken film jag har sett, allt är så obetydligt.
Man blir verkligen,på ett grymt sätt, påmind om sin egna och sin familjs dödlighet, hur ens liv kan förändras på ett ögonblick.
Man får verkligen perspektiv på de små sakerna som bekymrar en i vardagen. Saker som t ex pengar och vikt blir helt plötsligt obetydliga. Ens egna I-landsproblem blir så pyttesmå att man inte orkar tänka på dem en gång.
Nu är det begravningen kvar som man skall uppbringa styrka att orka med. men jag vill för allt i världen inte missa den.
Det är klart att vi skall vara där och ta ett sista farväl av en fin kille.
Vår vän Alexander <3

Alles plats.

Olyckan skedde i Östervåla.

I kurvan där han åkte av vägen har vänner och släkt gjort en minnesplats.

Alles plats.

Jag och Jonny åkte dit i kväll. Jag hade ont magen hela vägen ut och när vi såg platsen blev allt så verkligt.

Vi brast båda ut i gråt och det var svårt att stå där.

Vi lade blommor och tände två ljus.

Jag tände även fler ljus som hade slocknat. Jag vill att många ljus skall lysa för vår vän Alle.

Han får aldrig glömmas bort och vi får aldrig sluta tända ljusen för honom.

Det var svårt att stå där och det var svårt att åka därifrån.

Jonny sa att vi skulle haft med oss en kopp kaffe och en kaka till honom.

Alle sa aldrig nej till en kopp kaffe och en kaka. 

Inget är som vanligt.

Att vara sjukskriven känns konstigt.
Det är ovanligt att kunna vila när jag har ont, att kunna ta en stark tablett och gå och sova när smärtan är som värst.
Det är en skön känsla, men det känns ovanligt att inte gå till arbetet, att inte vara med och känna att man är delaktig.
Jag tror att jag skall cykla dit i dag och snacka lite. Det känns jobbigt att jag kommer ifrån barnen och att jag inte får lära känna de nya.
Det känns jobbigt att inte få vara med.
Det sociala livet är viktigare än man tror.
Arbetskamrater betyder mycket och att ha någonstans att tillhöra i samhället är viktigt för känslan att man är någon.
Jag tror jag skall skicka efter något handarbete så att jag har något för händerna här i höst.
Man vet aldrig hur länge det kan dröja innan jag får någon hjälp och blir så pass bra att jag kan jobba igen?
Remissen till ortopeden gick iväg i onsdags så nu skall det bli spännande att se när jag kan få något svar från "Ackis" då?.
En operation är ju mitt mål men samtidigt är jag jätterädd bara av tanken på att de skall såga av mitt ben och sätta in ett nytt knä.
Jag som inte ens kan ta bort en sticka i foten.
En sak i taget va? Inte springa händelserna i förskott nu!
Handarbete stannar jag på, tror jag.
Skall genast leta reda på en bra sida att hitta sådana på.
En fin julbonad till Hållen.
Så får det bli!
God morgon!

Kräftor

När man tagit upp alla kräftor ur sina burar börjar ett tungt arbete med att bokföra allihop.

Man mäter dem och skriver upp vilket kön det är.  Hur många hanar/honor sparas och hur många hanar/honor slängs tillbaks. 

Alla som är under 9 cm slängs tillbaks i sjön.

Det tar många timmar att mäta och sedan koka ca 600 kräftor.

I går fångade vi 618 st och 190 st fick slängas tillbaks.

Det blir en redig kräftskiva med över 400 nykokta kräftor på bordet.

Badjävlar

Kräftfiske

I går kom familjen upp till Dalarna för den årliga kräfthelgen.

Det kändes skönt att komma bort från vardagens hemskheter och åka till människor som inte har sorg.

En liten andningspaus.

Det ser ut att bli en bra kräftskörd i år.

Det bådar gott till kvällens kräftmiddag.

Anna och Erik väntar på bryggan, redo att agna om.

Detta blev årets skörd.

Så här många har vi nog aldrig fått förr.

En natt i Hållen

Vi fick aldrig någon ordning på husvagnen så i går körde vi upp den till Hållen igen.

Vi får göra ett nytt försök våren istället.

Efter vi varit i Solna och hämtat grejer och sedan tillbaks till Uppsala för att haka på husvagn kom vi upp hit vid 22-tiden.

Somnade halv tolv och nu upp 05.30.

Det skall bli en härlig dag här med nästan 30 grader varmt, men vi måste åka hem till stan igen.

Jonny skall jobba halva dagen, kl 09.00 kommer det en värderingsman hem till oss för att värdera lägenheten. 

Sedan skall jag laga en lunch för 15 pers att ta med mig till Dalarna och kl 13.00 åker vi och fiskar kräftor.

Först ville jag inte följa med på vår årliga tripp till Dalarna men sedan tänkte jag om.

Sorgen ligger över mig hela tiden men det kan bli lite skönt för vår familj att komma bort och träffa folk som inte är ledsna som oss.

Miljöombyte helt enkelt.

Lilla Alle är med oss ändå hela tiden och sorgen går det inte att glömma eller värja sig emot.

Men som jag skrev igår så går det inte att pausa livet.

Det kör på som en ångvält och skiter i att vi som sörjer vill hoppa av, vänta lite och ta en paus.

Det går lite lättare att andas i dag.

Jag kan titta på ett kort på Alle utan att falla i gråt.

Det är nog chocken som har lagt sig.

Den obegripligt orättvist hemska sanningen har gått upp för oss nu.

Alexander finns inte med oss längre.

Livet har ingen pausknapp

I Jag tog mig iväg till röntgen på Samariterhemmet i går, men det var också allt jag gjorde.

Min kropp är fysiskt trött av att vara ledsen hela tiden men ändå kunde jag knappt somna igår.

Tankarna på lilla Alle snurrar i huvudet, varför just han?

Inte för att jag önskar livet ur någon annan istället men man är inte logisk när man sörjer någon man tycker om.

Man är egoistisk och önskar att någon annan kunde ha så här ont istället.

Om bara för en lite stund.

I dag måste jag ringa till försäkringsbolaget angående min telefon och jag måste hämta ut min medicin på Apoteket.

I kväll åker vi till Solna och hämtar lite möbler som jag fått/köpt av min kompis Madde.

Hon rensar ur sin mosters lägenhet och jag blir ju kär i alla gamla saker som hon har lagt ut på Facebook.

Livet fortsätter som sagt, om än med en svart sorgkant runt sig.

Tårarna verkar aldrig ta slut och jag vill heller inte sluta gråta över fina Alexander.

Vi kommer aldrig glömma honom, vi vill aldrig glömma honom.

Mitt mammahjärtat gråter också när jag ser hur ont min son har över att hans bästa vän är borta.

Jag kan bara stå och se på när hans hjärta skärs av sorg.

Som mamma vill man trösta och torka tårarna men här finns ingen tröst att ge och tårarna vill aldrig torka.

Vila i frid.