En avig och en rät.

Det här med att sticka var ju som att cykla.

Har man en gång lärt sig det så sitter det tydligen kvar i hjärnan, hur längesedan det än var man stickade sist.

I går började jag med att lägga upp maskor på en sticka och sedan var det "bara" att sätta igång att sticka.

Det tog några varv innan jag kom på hur man stickade aviga varv.

Efter det kom jag igång på riktigt.

Nu försöker jag bara komma ihåg hur man stickar jämnt och fint.

Så småningom kan jag kanske komma igång med att sticka efter mönster.

Bland svärmors garner låg stickbeskrivningen till hennes populära mössor.

Jag får försöka lära mig att sticka dessa. Ta över stafettpinnen och fortsätta sticka hennes "farmorsmössor".

Garn

Fick med mig svärmors garnnystan, stickor och virknålen hem från Dalarna.

Nu börjar det klia i stickfingrarna mina.

Men hur gör man?

Kommer inte ihåg ett skvatt. Sist jag stickade var 1987.

Då stickade jag mig en tröja som var neonrosa och mintgrön.

Snyggt!

Nu har jag fyllt min fina korg med garner, klart jag måste sticka då.

Får googla helt enkelt.

Visdomsord till mig själv och andra

Jag lovar att härmed alltid tänka på dessa tre saker.
Eller jag skall alltid försöka och göra mitt bästa.
Efter 30 år med samma gubbe är det inte så enkelt.
Jo, det första, men andra å tredje uj uj uj...
Det gäller inte bara gubben förresten. Du skall höra mig när jag kör bil...##%&/(/&%!!

Hittade den i Grannettes facebookflöde i går.
Snodde den direkt.
Tror hon lade ut den för min skull :)

Det var den påsken det...

Nu är vi hemma i Uppsala igen.
Det var skönt att komma hem och jag hoppas nu att det bara går bra för svärfar att bo ensam.
Det är ett tungt jobb han har framför sig, men samtidigt är det något som bara måste göras.
I bland lämnar livet inga lätta vägar att gå.
Jag har tvättat hela dagen och just nu åkte Jonny och handlade. Det var väldigt tomt i kylskåpet.
I morgon åker vi till Hållen.
Det skall bli skönt att komma dit.
Det har väl blivit vår där nu, antar jag.
Skall kanske köpa med mig lite penséer ut, som jag kan sätta på trappen.
Dags att sätta upp paviljongen också och ta fram utemöblerna.
Härligt med vår!
Det skall bli skönt att komma ut till vårt hus och kanske tänka på andra saker i några dagar.
Sorgen efter svärmor har ju inte gått över, men den största chocken har lagt sig och lite vardag kan krypa sig på utan att vi mår allt för dåligt.
Nästa vecka är det begravning och då blir det tungt igen, riktigt tungt.
Men först några dagar i Hållen med vårstök.
Det ser jag fram emot!

P.S Är det för tidigt att sätta ut Pelargonerna nu?

Inte mitt kök

I dag brast det för mig.

Jag lovade svärfar att ta hand om lite mat i frysen.

Jag har lagat färdiga måltider åt honom av saker som svärmor hade i frysen.

Men allt känns så fel.

Att stå i hennes kök och laga hennes mat.

Tänk om hon inte alls hade tänkt göra biffar av den fina älgfärsen? Tänk om hon hade tänkt göra något annat av torskfiléerna? Jag kanske kokade alldeles för söt lingonsylt?

Det känns så konstigt att gräva i hennes köksskåp och rota runt bland hennes mat.

Det blev så konkret i dag, att hon är borta och att hon aldrig mer kommer laga någon mat i det här köket.

Skärtorsdag och långfredag

I går gjorde vi ett tungt dagsverke, nämligen tog reda på alla Ammis kläder.

Jag sorterade och sedan åkte vi bort med dem.

Det var tungt för mig och jag kan bara gissa hur tungt det skulle ha varit för svärfar att göra det själv. Han var tacksa att han slapp.

Till middag åt vi krohjortskavsgryta med ris och sedan var det långa samtal i soffan ända till kvällen.

Jag var lite orolig över killarna som skulle köra från Uppsala upp till Huså i går eftermiddag.

Det var tydligen snorhalt på vägarna i fjällvärlden.

Snackade med Ludde vid 21.30 och då hade de precis kommit upp till stugan och öppnat första ölen.

Jag blev lugn och kunde somna gott efter en lång och jobbig dag.

I dag är det långfredag.

Solens lyser med sin frånvaro. Himmlen hänger så lågt att man nästan kan ta på den om man bara sträcker lite på sig.

Men det är vackert ändå på något vis.

I dag skall vi äta omelett med champinjonstuvning och prinskorv till lunch.

I går gjorde jag iordning en påskskinka. Hoppas den är god trots att den är färdigkokt.

Det gick inte att hitta en rå skinka någonstans. Vi letade både i Uppsala och i Borlänge utan resultat.

Till kvällen blir det snittar med Kalixlöjrom, som jag tog med mig hemifrån.

Jonny skall städa bilen, sa han. Får se om han orkar ta tag i det i dag.

Annars så gör vi det bara en annan dag.

Påsken är väldigt stilla här i år.

Svärmor har fått väldigt vackra blommor och det är dessa som får pynta hemmet.

Allt annat känns makabert på något vis.

Påskris och tuppar, ägg och påskkärringar får helt enkelt vänta till ett annat år.

Jag gjorde påsknaglar i går i alla fall.

Mot Dalarna

Snart sätter vi oss i bilen och åker tillbaks till Rämshyttan i Dalarna.
I dag skall vi träffa Fonus och sedan stannar vi hos svärfar över påsk. Vi har mycket att prata om och mycket att planera. Det blir bra att kunna ta tag i saker pö om pö under flera dagar.
Man blir trött i skallen av att sörja så det är bra att vara tillsammans i flera dagar så allt inte behöver planeras på en och samma dag.
Fast vad vet jag. Vi kanske måste få allt klart i dag hos begravningsentreprenören. I så fall kommer vi vara slutkörda och genommanglade när vi kommer hem ikväll.
Ingen ide´att spekulera om hur det kommer att bli, det är bättre att ta saker och ting som de kommer så slipper det ta energi flera gånger. Detta är nog energikrävande.
Jag har i alla fall köpt lite påskmat så att vi klarar oss några dagar. Att laga mat är ju samtidigt terapi för mig. Jag tänker så bra när jag står vid spisen och jag blir lugn av att laga mat.
Det blir nog en påsk i år också, trots allt.
Nu är det bara dagar som vi skall ta oss igenom fram till begravningen och sedan kan man börja blicka framåt så smått, så smått.
Jag vet ju att sorg inte försvinner men det blir lättare och lättare att hantera i vardagen. Någon pratade med mig om en tårbarometer. Just nu ligger tårarna staxt under ögonlocket, så småningom trängs tårarna längre och längre ner i kroppen och till slut har man de långt ner i magen och de skjuts inte upp i ögonen hela tiden.
Jag gråter inte så fort jag tänker på min familj t ex. Det har gått många, många år nu. Jag har varit utan mor i snart trettio år, utan far i tjugofem och det är tio år sedan min bror gick bort.
Klart att sorgen finns där hela tiden, men det är sällan jag fäller tårar över dem längre. Det är så det är. Jag hade dåligt samvete i början när jag inte grät längre, men nu har jag förstått att sorg inte bara är antal tårar som man fäller. Det är också hur man kommer ihåg sina döda.
Jag tänder ljus på deras födelsedagar och skriver o dem hela tiden. De finns hos mig fastän det har gått så lång tid.
Sorg är att komma ihåg, inte att glömma.
Nu behöver jag en kopp kaffe till, sedan två ägg innan jag sätter mig på kvasten och åker mot en tung påskhelg.

Ingen Glad Påsk

Just nu har vi sorg här hemma igen, som du kanske har läst.
Allt blev ställt på ända när vi fick det hemska beskedet i förrgår.
Ingen påsk i fjällen, för min del, inget fiske i Norge för Jonnys del.
Killarna åker till Huså i alla fall och det känns bra för min del. Då vet jag att de kommer att få en trevlig påsk med moster, morbror och kusiner i alla fall.
Jag och Jonny åker tillbaks till svärfar i dag eller i morgon.
På så sätt slipper vi sitta ensamma här hemma och han slipper sitta själv där uppe i Dalarna. Det är viktigt att man tar hand om varandra i svåra stunder.
Det är mycket att planera inför det som komma skall. Att planera en begravning görs inte av sig själv och det krävs både styrka och inre kraft att göra det. Allt det som man inte har när man precis har mist någon man älskar.
Då är det bra att ha någon att bolla med, någon som kan ta över när kraften sinar och man bara vill lägga sig ner och falla bort i gråt och sorg.
Det blir ingen glad påsk i år, men lite påskmat skall jag nog få till och jag tänkte även pynta där hemma lite modest.
En fin duk på bordet och lite blommor får räcka. Vi struntar i kycklingar och påskris, det känns verkligen helt fel den här påsken.
Men jag tror att svärmor vill att jag gör lite påskfint ändå.
Jonny går inte på jobbet den här veckan och det känns bra. Då har vi varandra och vi kan planera de kommande dagarna tillsammans.
Det enda som känns bra med allt detta sorgliga är att mitt knä och min smärta kommer i bakgrunden, istället för att vara i fokus hela tiden.
I natt sov jag utan värktabletter för första gången på länge. Jag somnade av ren och skär utmattning och sov som en stock i nästan sju timmar!?
I dag vet jag inte riktigt vad som väntar. En slapp dag i soffan eller så handlar vi och dundrar till Borlänge. Packa skall jag göra i vilket fall som helst, så att väskan är redo för en weekend i Rämshyttan.

Mor och son.
Påsken 2009.

En jobbig dag

I dag har jag och min familj åkt Dalarna runt.

Först 2 timmar i bilen till Falu lasarett.

Där fick vi ta adjö av min svärmor, Jonnys mor och pojkarnas farmor.

Det var en vacker och sorglig stund.

Ute var det grått och tråkigt precis som våra sinnen.

Därefter åkte vi och handlade mat och körde sedan vidare förbi Borlänge och till Rämshyttan.

Där väntade svärfar och svåger på oss.

Jag bjöd på mat och vi fick fina samtal och en kärleksfull stund tillsammans.

Det kändes konstigt att vara i huset utan att Ammi var där.

Mer gråt men även lite skratt, precis så som livet är.

Kl 16 hade vi två och en halv timme hem till Uppsala.

Nu är vi trötta i både kropp och själ.

Men det är inte säkert att vi kommer sova gott för det.

Tankar dom snurrar och sorg som gnager är inte det bästa sömnmedlet precis.

I morgon hoppas vi nya krafter.

Kära svärmor

För snart 29 år sedan träffades vi första gången.

Jag följde med Jonny hem till Uppsala för att fira din födelsedag.

Det var den 16 oktober 1987 och du fyllde 40 år. Några veckor senare miste jag min mor och du tog emot mig med öppna armar när vi flyttade ner till er i Skyttorp.

I nästan 30 år har jag varit medlem i familjen och vi har för det mesta dragit jämt *ler*. 

Det var otroligt roligt när du kom till vårt hus i somras och att jag, Jonny och våra pojkar fick fira den sista julen med dig känns som en ynnest.

Vi hade inte firat jul ihop på åtta år och därför känns det bra att vi gjorde det just i år.

Just nu är vi i lite chock här hemma. Vi kan inte förstå att du inte finns hos oss längre, att detta var sista julen med dig, att du inte kommer till oss i sommar som vi planerade och att du inte kommer vara i ditt hus i Rämshyttan nästa gång vi kommer dit för att fiska kräftor.

Min man har mist sin mor och jag kan inte trösta honom.

Åter igen drabbade sorgen oss.

Åter igen rinner våra tårar utan att vi kan förstå det sorgliga som hänt.

Vila i frid Ammi<3