Min familj

Den senaste tiden har gjort att jag funderat mycket på mig, mitt liv och min familj.

Vi tar ofta varandra förgivet jag och min man, vi och våra barn.

Vi tänker att vi kan göra saker sedan och lite senare.

Vi kanske inte alltid talar så vänligt till varandra och vi gnäller på varandra över skitgrejer ibland, ganska ofta.

Det är inte ofta vi i min familj bråkar om stora viktiga frågor därför känns det ju värdelöst  att sjabba om skitsaker.

Men vi älskar varandra massor och DET berättar vi för varandra hela tiden.

Om någon mår dåligt så finns hela familjen där 100%. 

Jag älskar er!!

Där försvann han i rök å damm

Nu drog Jonny på resa igen.

En vecka i Luleå så ses vi på fredag igen.

Det är tydligen så det kommer vara framöver ett tag.

Han är borta på veckorna och hemma på helgerna.

Vi lever lite olika liv nu, jag å gubben.

Han har fullt upp med nytt jobb och resor, han är duktig och viktig medan jag inte kan göra någonting, jag är ingen.

Det lät deprimerande, men det är precis så jag känner.

Något måste hända med mitt liv, inte bara en knäoperation utan något annat.

Byta jobb eller utvecklas på något sätt.

Jag trampar vatten nu.

Jag kommer ingenstans.

-släng dig ut och pröva vingarna, säger folk. 

Ja men visst! Självklart! Om jag bara visste vilket stup jag skall slänga mig ut ifrån.

Äh! Tillbaks till början. Nu åkte Jonny och han kommer tillbaks på fredag.

Trist!

Söndagskväll

Har cyklat 7 km i dag. Det är det enda nyttiga jag gjort på hela dagen.

Annars har jag bara latat mig.

Kollat på film och gjort en god middag.

Nu har jag tänt lite ljus omkring mig och jag känner mig lite nere.

Det är konstigt att inte gå till arbetet.

Det känns som om mitt liv har tryckt på paus och jag vet inte när jag kan trycka på play igen.

I morgon skall jag cykla igen och jag tänkte baka mandelkubb.

Jag skall börja brodera på min kudde som jag köpte på Myrorna förra veckan.

Jag har inte handarbetat på nästan 20 år så ett stort korsstygnsbroderi blir en bra start för en nybörjare som jag.

Jag måste ta mig an något på dagarna innan jag dör av tristess.

Jag skall också köpa hobbyfärger och måla vår spegel som hänger över soffan.

Vi behöver en färgklick här hemma.

Betongkrokar skall också inhandlas så att jag kan få upp lite tavlor och foton på väggarna här hemma.

Just nu är allt så opersonligt, vem som helst kan bo här för det finns inget som visar att just jag och Jonny bor här.

Tankar som vandrar en söndagskväll som denna.

God kväll!

Kulturnatten

I går kulturade vi alldeles lagom.

Vi var på Broströms café och tittade på Nicks konst och jag åt en underbar Keylimepaj och drack en latte.

Nicks tavla Winter Owl var redan såld så nu har jag beställt en annan av honom.

Han skall göra en tavla speciellt till mig.

Jag är superlycklig för det.

Vi cyklade till Botaniska och gick in på Tropiska växthuset.

Där fanns underbart vackra växter samt en konstutställning.

Vi åt lunch på Hugo W. En skaldjursgryta "to die for". Har ni aldrig varit på Hugo W så är det något som jag starkt rekommenderar. Supermysigt!

Klockan 18.00 fick träffa läkaren och han var supertrevlig och jätteduktig.

Han ryckte och drog i mitt knä så efter det besöket var det färdigcyklat för min del.

Vi tog oss ändå till resecentrum för att kolla på lite Le Parcour. Innan vi landade på Park Inn för lite skön jazz.

Kvällen avslutades med goda vänner på Katalin.

En mysig kulturnatt blev det trots lite regn framåt natten.

Har alla blivit galna?

Läser i tidningen om hur SD politiker vill skjuta flyktingar med K-pist från Öresundsbron, hur en Ungersk kameraman(kvinna) fäller en flykting med ett barn i sina armar.
Vi vill inte ta emot fler ensamkommande flyktingbarn för vi har fått nog nu.
SD ökar trots den hemska flyktingkatastrofen.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Är vi inte riktigt koka?
Är det inte självklart att vi skall hjälpa varandra? Är vi inte människor som bor på samma jord? Har vi inte ett enda jordklot och där skall vi bo tillsammans? Alla dessa krig och hemskheter, när skall det bli ett stopp, när skall vi sluta?
Vi har en jord och vi är ett folk. Vad har vi i lilla Sverige för rätt att inte hjälpa andra människor i nöd?
För mig är det självklart.
Det är väl för faan självklart att vi i den rika delen av världen skall hjälpa till.
Vad är alla så rädda för?
När skall terrorn sluta? Världen måste gå ihop och stoppa denna galenskap. Jag orkar snart inte titta på nyheterna eller läsa en tidning längre. Mitt hjärta brister för varje bild och för varje gång någon idiot uttalar sig i media.
Om jag hade pengar skulle jag adoptera varenda lidande barn i hela världen.
Var är människors empati? Hur kan man sitta och slå sig för bröstet och tycka att jag är bättre än någon annan? Jag tänker inte hjälpa dig för jag så rädd om min välfärd!
Alla rika länder, inte bara Sverige måste ta emot dessa flyktingar med öppna armar. Världen håller på att förändras. Om 100 år kanske vi äter kebab på midsommarafton i stället för inlagd sill. So what! Vad är problemet? Kebab är gott och vi åt inte sill som festmat för 300 år sedan.
Ni som är så rädda behöver inte bekymra er, för ni lever inte då i alla fall.
Nej, vi kanske inte sjunger "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningarna om några år, men vi kanske sjunger någon annan vacker sång. Det är ju bara en sång så vad är problemet?
Just nu pågår ett hemskt, hemskt krig och människor som du och jag flyr därifrån.
För mig är det självklart att vi skall hjälpa. Jag förstår inte er som tycker att de pappor, mammor, småbarn och gamla som kommer förtjänar detta?
Jag förstår inte.
Jag förstår verkligen inte hur ni tänker?
Jag är arg och frustrerad och mitt hjärta blöder för alla dessa utsatta människor.

Begravning

Gårdagen var en jobbig dag.

Begravningar är aldrig något man vill uppleva, men gårdagens begravning var en av de finaste jag varit på.

Frida, prästen och Alexanders familj hade verkligen gjort dagen till Alles dag.

Alla var där. Någon sa att det var över 100 personer i kyrkan och de flesta kom på minnesstunden.

Jag grät, alla grät.

När solisten sjöng den sista sången så kunde inte ens den mest hårdhudade hålla tillbaka tårarna. Jag försökte inte ens.

Jag tror jag grät för Alle och för alla mina andra änglar. Tjugofem års tårar vällde upp ur mina ögon.

I dag känns det som om jag kan andas lite lättare. Jag tror man spänner sig inför en begravning och att begrava en så ung och vacker människa är jobbigare än vad man skall behöva utstå.

Det var miljoner tårar som gräts för Alles skull i går, och miljoner fler kommer att fällas för honom.

Jag skrev i minnesboken att vi aldrig mer kommer att spela crocket eller äta surströmming utan att att Alle kommer att finnas med oss i våra tankar och i våra hjärtan.

Ingen vanlig torsdag

När demoner rider mej, och förlamar mej

Jag kryper på golvet, jag försöker stå upp

Jag förstår inte varför

Det är som om jag vill gråta ut

Nåt måste ut, ut ur min kropp

Dom ljus som jag tände, dom har brunnit ner

Jag måste söka ett nytt ljus, så jag kan se

Men jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här

Till varje pris, jag ska gå hel ur det här

Text Peter Le Marc

Jag tänker på Alles Frida när jag hör de här textraderna.

Så tror jag att jag skulle känna om jag gick igenom samma skärseld som hon gör just nu.

Om några timmar står vi i kyrkan och tar adjö av en av de finaste killarna jag någonsin har träffat.

En på miljonen.

Jag tror aldrig att jag kommer träffa någon som Alle igen.

Nu skall jag göra fem handbuketter att lägga på kistan.

Inte så vanligt pyssel en torsdagsmorgon direkt.

Jag är inte nöjd med min klänning som jag skall ha på mig i dag, ser ut som sju rum och kök i den, men det är vad jag har så det är bara att vagga in med den i kyrkan.

Jag tror inte att jag skulle ha känt mig fin i någon klänning i dag, om jag skall vara ärlig.

Sminka sig är väl onödigt. Jag tror inte att någon mascara kommer hålla länge i dag. Den får vara hur vattenfast den vill. Mina tårar kommer rinna som svarta bäckar ner över kinderna.

Lika bra att komma Au Naturel.

Det går inte att förbereda sig för en sån här dag så det är lika bra att jag låter bli. 

Sorgen tar den väg den vill och det är bara att släppa kontrollen.

Att välkomna alla känslor när de kommer så läker man fortare. Inte försöka tänka vad som passar sig.

Jag är uppvuxen med "vad som passar sig".

Skit i det.

Kram till dig denna torsdag.