En glad pensionär

Om tio år går jag i pension. Förhoppningsvis tidigare.

Då hoppas jag att jag blir en glad och mysig gammal tant, ingen sur och bitter kärring.

Läste i tidningen i dag om en 65-årig man som parkerat sin bil mitt på en grusplan så att inte kommunen kan göra en isbana till barnen där.

Det ligger för nära hans hem och det blir för stojigt, säger gubben,

Lidingö kommun har inte pratat med honom om isbanan och då är han motvalls tillbaks.

Hur orkar man?! 

Hur orkar man vara så sur och tvär? 

Hur många veckor per år har de is och kallt på Lidingö? Kan inte barnen få en skridskobana de få dagarna? Jävla surgubbe!

Jag möter så många sura äldre på affären, i trafiken…som bara muttrar och glor surt om man råkar komma vägen. 

Jag-har-betalat-skatt-i-hela-mitt-liv-mentaliteten, gör mig tokig.

Det skrivs mycket om unga som är si och så, men sällan skrivs det om sura, tvära och bittra pensionärer. De verkar få bete sig hur de vill.

Jag hoppas bara att jag blir en mysig och glad gammal tant, en tant som välkomnar barn och unga i min närhet och som är generös just pga att jag har betalat skatt i hela mitt liv.

Passande bild, eller hur? Tagen för 10 år sedan när vi hade julfest med temat pensionär på jobbet :)

Dumheter och Dumskallar

Herreguuuud! Jag blir så upprörd. Det skrivs om att vi inte får fira våra gamla traditioner längre i Sverige. Jag läser det då och då och lite överallt.

Bara för att vi på förskolan har ljusfester istället för luciatåg så blir det ett jäkla liv.

Vi på förskolan sjunger de klassiska julsångerna och de som vill kan ta med luciakläder. I går hade vi en fest utomhus och bjöd in vårdnadshavare.

Vi bjöd på glögg och pepparkakor och de barn som ville(typ alla) fick ställa sig tillsammans och sjunga de sånger som vi lärt oss. 

Det är väl ingen som förbjuder någon att gå något luciatåg?!

Allt måste väl inte ske på förskolan. Fira hemma hur mycket ni vill.

Påsk, jul, midsommar…… fira och bevara era gamla traditioner. Inkludera barnen och fortsätt med traditionerna, för guds skull. 

P.S Vill bara säga att alla föräldrarna på ”min” förskola var supernöjda igår. 

Läste att länets lucia ställts in i Östersund och att det blir ramaskri.

Men länets lucia är väl ändå inget annat än en omodern skönhetstävling. Hur många tjejer under årens lopp har inte mått dåligt för att de inte ens är medräknade att kandidera till skolans Lucia?

Ta en kör och gör ett luciatåg och bestäm bara vem som är Lucia. Gå och gör folk glada. Inget som en hel kommun måste rösta om.

Sedan såg jag att det varit en demonstration i Stockholm. Antivaccare som är arga för att det införs covidpass. Kunde inte ens se hela inslaget. Blev så jävla arg. Snacka om begåvningsreserven.

Om alla kunde ta det här jäkla vaccinet så skulle kanske pandemin varit över nu. Nä, istället så muteras skiten och folk fortsätter att dö bara för att knäppisar tror att vaccinet är ihopkopplat med 5 G masterna.

Virri virri koko koko!!!!

Ja, som ni läser så är Maggan på hugget i dag.

Haha….

Trevlig tisdag på dig.

Älskade son

De här dagarna befinner jag mig i en riktigt djup svacka. Det är svårt att planera och se fram emot julen när inte du är här.

Jag får skuldkänslor, det känns nästan som om du inte FÅR vara med oss och fira jul.

Som förälder skall man fixa saker, men detta kunde vi inte göra något åt och det gör så jävla ont.

Jag får t om dåligt samvete att jag tittar på ”Jul med Ernst” utan dig, för det gjorde vi alltid tillsammans.

Det går längre och längre tid mellan svackorna nu och det kan jag OCKSÅ få dåligt samvete över.

Hur kan jag känna mig glad en hel dag när du fick cancer och dog?!

Ingenting med dessa känslor är logiskt, jag vet det. Men känslor är ju känslor. Inget jag kan göra något åt. Mitt logiska jag försöker prata förnuft med mitt känslomässiga jag, men dessa dagar har känslorna vunnit.

Jag mår skit helt enkelt. Bara att acceptera, gråta och sedan gå vidare.

Jag vet ju att det kommer att komma bättre dagar efter dessa så det är bara att låta gråten komma, vila och sedan harkla upp sig och fortsätta livet.

Fast julen är inte detsamma utan dig vännen, så är det bara. Inget är detsamma utan dig.

Foto taget sista julen tillsammans 2018

Fredrik Lindström på UKK

Igår var det då äntligen dags att se föreställningen ”mänskligheten” med Fredrik Lindström.

Som vi har väntat!

Vi köpte biljetterna för över två år sedan och gav dem i julklapp till våra söner och svärdöttrar.

Så kom Corona och föreställningen blev framflyttad, å framflyttad…….. å framflyttad.

Men igår var det dags!

Då blev Knut och Natasha sjuka.

Men vi andra gick ändå.

Men först åt vi middag på Iberico.

Det var en lång kö in till UKK. Alla skulle visa Covidpass och leg, sedan fram med fyra biljetter på samma telefon.

Ner i källaren för att hänga av sig jackorna och sedan upp på högsta våningen för att hitta våra platser.

Det var en väldigt bra föreställning. Han verkade lite nervös i början och kom i gång lite trögt, men sedan gick det som på dans. 

Det blev många skratt och igenkännande leenden.

Kommer han till en stad nära dig så är han klart sevärd.

Efter föreställningen tänkte vi gå på Miss Voon:s takterrass, men där var det knökfullt så vi tog ett par glas på The Bishop Arms  på bottenvåningen istället,

innan vi gick hem kl 12 och tog en nattfösare.

Nu har vi bara två Coronaevent kvar.

Danny Saucedo i Stockholm den 27/1-22 och rockbåten i mars-22.

Alltså sådana event som redan skulle ha varit om inte Corona kommit i vägen.

I dag skall jag klä julgranen och ikväll kommer det vänner hit på middag 

Häpp!!

Lite sent omsider

Hade gäster i helgen. Det var såå mysigt. Det är alltid roligt och lättsamt när vi umgås med Sussie och Kjellis.

Vi gick på EKO och Gränby, åt fredagsmiddag på Bellisimo, spelade på hästar och många parti Kamrat.

På lördagen tvingade jag alla att lösa Melodikrysset.

På söndagen gjorde jag adventfint.

En mysig helg med mycket skratt.

Femton år

I dag är det femton år sedan du lämnade oss älskade bror.

Jag minns sista gången vi träffades. Vi satt på min balkong och pratade en hel sommarnatt bara du och jag.

Konstigt att det var så fint den allra sista gången.

Jag tänker på dig ofta men faktiskt inte just i dag, så kom ett minne upp på Facebook precis och då inser jag att det är femton år sedan jag fick det där hemska telefonsamtalet på jobbet. Femton år sedan kära storebror. 

Slut på batteri!

Hittar ingen laddare någonstans.

Mina batterier är slut.

Jag jobbar och sedan är jag på rött. Vet inte hur jag skall göra för att ladda mina batterier?

När jag kommer hem så sätter jag mig ner och sedan sitter jag där hela kvällen.

Hundarna får en sväng runt kvarteret men det är knappt att jag orkar det ens.

I dag skall vi bära ner lite grejer i källaren och sedan skall jag vika lite tvätt. 

Detta känns som ett oöverstigligt berg.

Du kunde lika gärna frågat mig om vi skall flytta och sedan springa ett maraton.

Det låter lika jobbigt i mina öron.

Är det bara jag som är på minus den här årstiden?

Inte ens julen lockar som förr.

Allt känns jobbigt. 

Det enda positiva just nu är att jag håller på att bli sockerfri…. igen…. för femtioelfte gången.

Så har jag börjat prenumerera på MyMovo.

Träningspass i paddan och telefonen, men jag har inte kört ett enda pass ännu.

Hittar som sagt ingen energi. Fast jag vet ju att motion ger energi, så det är ju en dum ursäkt.

Så! Nu har jag klagat en stund. Kram och en skön kväll önskar jag dig.