Älskade son

De här dagarna befinner jag mig i en riktigt djup svacka. Det är svårt att planera och se fram emot julen när inte du är här.

Jag får skuldkänslor, det känns nästan som om du inte FÅR vara med oss och fira jul.

Som förälder skall man fixa saker, men detta kunde vi inte göra något åt och det gör så jävla ont.

Jag får t om dåligt samvete att jag tittar på ”Jul med Ernst” utan dig, för det gjorde vi alltid tillsammans.

Det går längre och längre tid mellan svackorna nu och det kan jag OCKSÅ få dåligt samvete över.

Hur kan jag känna mig glad en hel dag när du fick cancer och dog?!

Ingenting med dessa känslor är logiskt, jag vet det. Men känslor är ju känslor. Inget jag kan göra något åt. Mitt logiska jag försöker prata förnuft med mitt känslomässiga jag, men dessa dagar har känslorna vunnit.

Jag mår skit helt enkelt. Bara att acceptera, gråta och sedan gå vidare.

Jag vet ju att det kommer att komma bättre dagar efter dessa så det är bara att låta gråten komma, vila och sedan harkla upp sig och fortsätta livet.

Fast julen är inte detsamma utan dig vännen, så är det bara. Inget är detsamma utan dig.

Foto taget sista julen tillsammans 2018