Haha, det citatet gullar jag för jag tycker inte om att vara tyst.
Jag pratar gärna och mycket och hela tiden.
Jag har funderat ibland och åka på sån där lär-känna-dig-själv-kurs när man skall vara tyst i en vecka.
Bara gå in i sig själv och vara med dina egna tankar.
Men jag tror att jag skulle bli lite tokig av att inte få prata på en vecka.
När Jonny är på resa så brukar jag ringa upp nån av killarna och prata ihjäl dem.
Är pappa bortrest nu igen? Brukar de fråga efter en stund när jag har pratat hål i huvudet på dem.
Lika på jobbet när vi har möte eller planering. Jag tänker att den här gången skall jag hålla käften men jag kan inte.
Jag har då mycket dom måste ut så jag kan inte vara tyst.
Ändå har jag blivit bättre, mycket bättre.
När jag var yngre då kunde jag prata så folk fick skavsår i öronen.
Alltid mest och högst pratade jag.
Alla i min familj var likadana. På söndagdmiddagarna hemma hos morsan och farsan kunde det hå hett till när fem pers försökte överrösta varandra.
Nu är det bara jag och syrran som slåss om talitrymmet när vi träffas och det brukar gå rätt bra,
Kanske därför som jag gillar att skriva blogg, jag får prata hur mycket jag vill om precis vad jag vill utan att någon avbryter mig eller går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar