- Ja, vi har din remiss här. Ring om en månad om du inte har hört något.
Men då har det ju gått FYRA månader, sa jag.
- Hum, harkel, hum hum....skall börja undersökningarna snart....harkel, hum...
Det var det svar jag fick.
Jag gick hem och grät.
Nu har jag ingen ork kvar. Det känns som om jag gått på de sista krafterna i flera veckor nu.
I februari får jag hjälp, i februari får jag hjälp, har jag sagt till mig själv, som ett mantra har jag upprepat orden i mitt huvud i tre månader nu.
Jag kan inte gå och halta om kring så här längre. Sjukskrivning ja. Men vad är det som säger att bara för att jag skriker mig till en sjukskrivning nästa vecka så godtar Försäkringskassan den?
Jag är rädd att sjukskriva mig, rädd att försäkringskassan inte skall godta det och inte ge mig pengar.
Det känns som om jag, med mitt oflyt, kommer att bli åtalad för bedrägeri om jag inte går till jobbet med trasigt knä.
Fucking jävla kuk knä!
Moget, Maggan!
Jag känner mig ganska omogen nu. Jag vill bara lägga mig på golvet och skrika och gråta och banka med händerna som en treåring som inte får godis på affären.
Ahhhhhhh! Hjälp mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar