Vi var 21 år och livet lekte. Jag blev kär och några månader senare var jag gravid.
En enda sommar fick vi tillsammans jag och Jonny innan det kom ett barn. En sommar och då var jag gravid.
Sedan dess har det varit jag, min man och ett, två eller tre barn.
Jag vet inte ens hur man lever i tvåsamhet med Jonny för det har jag aldrig gjort.
Nu har vi ett barn kvar här hemma men han är ju stor, vuxen, snart 20 år. Han lever sitt liv och honom ser man nästan inte röken av.
Nu, efter 27 år skall jag och min man börja umgås med varandra, bara vi två. Är det konstigt att man tycker att det är lite konstigt?
Jag är inte van att laga mat till två, jag kokar fortfarande 1 kg spagetti när vi skall äta pasta. Jag vet inte hur man kokar fyra potatisar eller steker en fisk. Jag är van att laga mat åt ett helt kompani.
Jag har så mycket egen tid att jag inte vet vad jag skall göra med den. Jag måste skaffa mig en hobby innan jag somnar. Jag jobbar och sedan sitter jag bara här hemma och väntar på att något skall hända.
Jag och Jonny trivs tillsammans och det är väl tur det annars skulle det vara lite jobbigt nu. Det är ju inte ovanligt att man skiljer sig när barnen flyttat för att man helt plötsligt inte har något att prata om längre. Dit har vi inte kommit ännu i alla fall.
I kväll tex är Ludde på studentkryssning. Jag och Jonny är solokvist tills i morgon kväll. väldigt konstig känsla.
Om bara ett par år är detta vår verklighet varje dag.
Ja, det är väl bara att vänja sig antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar