Trött och ont i mitt förbannade knähelvete!

Trött är mitt signum nu för tiden. Jag är trött på mornarna, hela dagarna, å kvällarna skall vi inte prata om.
Jag somnar tidigt och sover mellan 6-8 timmar varje natt men ändå är jag så förgjordat trött hela tiden.
Är det den mörka årstiden? Är det för att Jonny snarkningar väcker mig flera gånger varje natt? Är det för att det är häcken full på jobbet varje dag? En kombination av allt förstås men jobbigt är det att aldrig känna sig pigg.
I går kväll när vi gick på IKEA så fick jag gå och tvinga upp ögonen, annars hade de åkt igen av sig själva medan jag gick där.
Ont i mitt knä har jag också hela tiden. Väntar och väntar på att den där kallelsen från ortopedspecialisten skall dimpa ner i brevlådan, men den lyser med sin frånvaro.
jag börjar bli orolig att min husläkare har glömt att skicka den. Det vore min otur i ett nötskal.
Han sa tre månader och det har gått det nu. Tre månader sedan jag fick svar på röntgenbilderna.
I gå kväll satt jag i soffan och knaprade Diklofenack när jag kom hem. Knät värker så att det dunkar i det och sedan strålar värken ner i benet. Detta är inget roligt liv för en ung "tjej" som jag. Ok då, jag kanske inte är purfärsk men jag skall väl inte sitta som en 80-årig tant heller?
Jag brukar kalla mig själv för Agda när jag har så där ont. Då vet folk här hemma hur det är med mig. Eller de kan aldrig veta på riktigt. Har man aldrig gått med kronisk värk någonstans så kan man inte föreställa sig hur det är. Att sedan, som jag, ha ett arbete där man står och går hela dagarna gör inte saken bättre. nu frågar mina kollegor mig hur det är med handen och tummen eftersom de ser att jag hat min handskena på mig på dagarna. Då syns det att jag har ont, men den värken är INGENTING jämfört med mitt knä. Vissa av mina "gamla" kollegor ser när jag har lite ont, när jag haltar, men det är svårt för mina nya att se och fatta min värk. Det är inte deras jobb att göra det heller. På mitt arbete funkar det så att är du där så måste du kunna göra ditt jobb. man kan inte jobba med någon och hela tiden tänka på att sin kollega inte kan göra det eller det eller det. Är man på jobbet så måste man kunna göra allt annars är man inte mycket att hänga i julgranen. Jag hoppas verkligen att jag får min kallelse snart för mitt knä håller på att ge upp nu. Efter sju år utan brosk så vill inte mitt knä längre. Jonny tycker att jag skall försöka bli sjukskriven men jag vill vänta tills jag har fått prata med en ortoped. Dessutom så är det inte alls säkert att Försäkringskassan tycker lika synd om mig som min man gör. De har nog olika syn på saker och ting, har jag en känsla av.
Oj, det blev ett långt tyck-synd-om-inlägg.
Flåt! Jag hade ju lovat att inte klaga mer över mitt onda knä här på bloggen, så blev det så i alla fall.
OPS!
Hoppas att du får en bra torsdag och att du aldrig halkar och vrider sönder ditt knä för det önskar jag inte ens min värsta fiende, om jag nu har någon sådan.
God morgon!

Tappa inte sugen!
Världen är full av tappade sugar.