Jag reser så sällan att jag får resfeber av att jag skall åka tåg mellan Uppsala - Östersund.
Mitt knä ställer ju till det för mig, kan man säga.
Jag har just tvingat Jonny att följa med mig ända upp på tåget för att jag helt enkelt är rädd för att jag inte kommer upp av mig själv.
En stor tung väska plus stora trappsteg upp på tåget. Jag är osäker på om mitt knä pallar det. Jag kanske blir stående på perrongen med en fot på tåget och en på marken när tåget rullar.
"one foot on the platform and the other on the train" - vilken låt är det? (å sluta googla).
Men Jonny sa snällt att han hjälper mig upp på tåget så där blev jag lättad.
Vaknade som sagt 02.15 i natt och tänkte på min vecka i Östersund.
Vad skall jag hitta på då?
Jag hoppas att jag kan få skjuts hit och dit annars blir jag väl mest sittande hemma hos Eivor. Min gamla moster bor bara ett kvarter bort så henne skall jag genast hälsa på.
AW hos Kerstin i morgonkväll. Lördagen är öppen. Gregoriemarknaden har kommit till stan och det är loppis på stadsteatern.
Söndagen hoppas jag på att få se Tivars gårdsmejeri och sedan en natt hos syrran i Lit.
På måndag skall jag sjunga i kör med Nina och Lena, det skall bli roligt.
Som vanligt när jag skall resa någonstans så ångrar jag mig alltid i sista sekund. Jag vill helst vara hemma jag, gillar inte själva resan, fast jag vet att jag kommer få en rolig vecka i Östersund. Jag är bara orolig för mitt knä. Jag säger att jag skall ta det lugnt, men när man är med människor som jag inte känner så frågar jag inte efter hjälp, som jag gör här hemma och då sliter jag hemskt på det ställe där jag redan har så jävla ont.
Men jag skall försöka göra mitt bästa att säga till om jag inte kan göra saker.
Det är bara så svårt att vara handikappad. Jättesvårt!
Om en timme skall jag sitta i bilen så jag måste sätta fart nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar