Det var ju några som i går läste att jag sagt upp mig från mitt jobb som barnskötare i Uppsala kommun. Självklart får jag då frågan vad jag skall göra nu? Egentligen händer inget livsomvälvande precis. Jag kommer fortsätta att jobba på "min" förskola, fast om timvikarie. Jag får då själv bestämma när jag skall arbeta och vilka tider. Jag kan vara hemma med hundarna de dagar som Jonny arbetar i Stockholm, vi kan bo långhelger i Hållen när det är vackert väder, jag kanske kan följa med Jonny när han reser till Irland och USA. Jag kan med gott samvete vara hemma de dagar som känns för tunga att kliva upp och umgås med människor. jag kan köpa blommor och åka till minneslunden och bara sitta där hur länge jag vill. Jag längtar till att få komma till förskolan och göra det jag är bra på, nämligen vara med barnen. Slippa alla samtal och möten, dokumentationer och lärloggar. Jag behöver inte vara med och "bråka" om hur jag får semester under julen och sommaren. Nu får jag bestämma själv och jag får känna mig sjysst när jag säger att jag kan jobba någon vecka i sommar för att någon annan skall få ledigt.
Men det är inte en enkel grej att säga upp sig. Jag hör hur min far vrider sig i sin grav. "Man säger inte upp sig från en fast anställning!" "Hur blir det nu med pensionen?" osv osv. Det är mycket som sitter i märgen, sån´t som jag är uppvuxen med att höra. Fast mina föräldrar hade aldrig den ekonomiska förutsättningen att kunna göra en sån här grej, så jag förstår dem. Det är klart att det krävs en del planering, detta är ju inget som jag kom på i förrgår direkt. Jag och Jonny har pratat om detta länge, kanske t om i flera år.
Jag kommer ju sakna mina arbetskamrater förstås, men å andra sidan så kommer jag ju tillbaks och arbetar igen. Men då har jag inget att säga till om längre, då får det köra med mig och tala om för mig var jag skall stå och sitta. Det kommer bli konstigt....och skönt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar