En tanke till Ellen på morsdag💕

Det har varit lite jobbigt i dag, så här på morsdag och allt. Fick en fantastisk bukett med blombud från mina söner i dag.

Men det var ju lite ju lite sorgligt att det ” bara” stod två namn på kortet. 

Ludwig är ju saknad hela tiden förstås.

Men jag fick ju i alla fall ha mina barn hos mig hela deras barndom och alla ungdomsåren och nu får jag förhoppningsvis följa mina två söner i många år till.

Jag har tänkt på vilken sorg det måste vara att måsta lämna bort sitt barn. Att ett barn dör är ju jättesorgligt, men att veta att mitt barn lever och inte få ha det hos mig vore ju fruktansvärt. 

Så var det för min farmor, Ellen. 

1935 födde hon min pappa utom äktenskapet och kunde inte ta hand om honom själv. Hur skulle en ensamstående kvinna kunna försörja sig med ett litet barn att ta hand om? Inga förskolor fanns och ingen ekonomi till en barnflicka. Hon fick lämna bort sin son till ett barnhem och sedan till fosterföräldrar. 

Jag vet tyvärr väldigt lite om min fars uppväxt. Jag vet att han inte alltid kom till bra och goda familjer under sina första levnadsår. Han blev slagen och lämnad, fick komma till olika hem och aldrig känna sig trygg och älskad. 

När han var några år gammal så kom han till Håkansta i Brunflo, till Erik och Anna. De som jag alltid har kallat för farmor och farfar. Där fick han det äntligen bra. De kunde inte få egna barn och därför tog de hand om min far, Bo. 

Men som det kan vara så fick de två söner efter att Bo flyttat till dem. 

Han bodde resten av sin barndom hos dem, men han blev aldrig adopterad och var alltid lite utanför familjen även m de säkert älskade honom på sitt sätt. Han hade ju sin biologiska mamma som alltid sörjde över att hon aldrig fick ha sin son hos sig. Först för att hon inte kunde och sedan för att hon inte fick för sin nya man. 

Vi har det bra i mångt och mycket nu för tiden. Inte var det alltid bättre förr inte. Tänk vilken sorg hon måste ha levt med i hela livet den stackars Ellen. 

Vad jag vet så träffade jag aldrig henne, jo kanske som väldigt liten. Men det är inget som jag kommer ihåg. Historien kring henne och min far är kanske inte heller helt sann. Jag berättar bara så som jag tror att det var. Tyvärr pratade pappa sällan om sin barndom eller om sin biologiska mor. 

Jag ärvde en silversked som det stod Ellen på som nu är borta. Jag tänkte döpa min dotter till Ellen, men jag fick ju söner så det passade inte riktigt. 

I dag har jag iallafall tänkt på henne och ägnat henne en tanke så här på mors dag.