Grattis Knut

Svaret

Rummet var ljust och vackert, så vackert som det nu kan vara på en hälsocentral. 
Jag satt där med bultande hjärta, även fast jag redan visste svaret. 

Bredvid mig satt en äldre kvinna med omodärna kläder. Ingen sa något på hela tiden vi satt där, vi tittade inte ens på varandra. 

Det var en tidig tisdagsmorgon klockan var bara straxt efter 8. Jag hade gått hemifrån tidigt ville inte gå hela dagen och våndas. Jag var dessutom lite osäker på var ingången var men det hade jag inte behövt vara så orolig för att inte hitta. Det stod skyltat med stora svarta bokstäver över ingången "ungdomsmottagning". 

Kvällen innan hade jag letat efter en lagom liten burk att lämna mitt urinprov i. Till slut hade jag hittat en gammal pillerburk som jag diskat ren. Jag ville ju inte komma med en för stor burk som inte skulle få plats i min väska.  Plötsligt mitt i våra tankar kom en vitklädd barnmorska in i väntrummet. - Ja då kan jag ta era prover sa hon med en mjuk stämma.

Jag började nervöst gräva i min väska efter den lilla pillerburken som var inlindad i toalettpapper. 
Kvinnan bredvid mig tog fram en stor syltburk till brädden fylld med urin det måste ha varit två liter i burken. 
Jag gav barnmorskan min lilla bruna pillerburk utan att säga något, jag kunde inte ens snegla på min granne då hade jag säker brustit ut i gapskratt inte så mycket för hennes jätte syltburk full med urin utan mer av nervositet tror jag. 

Det var ofattbart att det var jag som satt där i väntrummet, det kändes som jag var en skådespelare i en långfilm. Detta var inte verklighet kändes det som, jag ville nästan nypa mig i armen för att försäkra mig om att jag inte drömde. Jag visste inte om det var en trevlig dröm eller en mardröm. Jag ville ha ett negativt besked men ändå så visste jag att om beskedet var negativt så skulle jag bli besviken. 
Känslorna var mycket blandade. Mycket berodde ju på min pojkvän som jag älskade mycket men som inte skulle välkomna ett positivt besked. 

Jag behövde inte vänta särskilt länge på barnmorskan som stod i en dörr och ropade mitt namn. Jag reste mig snabbt upp och gick efter henne in i rummet. Kvinnan som suttit bredvid mig var borta jag hade inte märkt att hon gått. 

Inne i rummet så fick jag sätta mig på en stol, barnmorskan tittade på mig och sa med ett leende

 - Proverna visar positivt, du är gravid. Jag log över hela ansiktet och svarade - Fan också. 
Hon kom fram till mig och kramade mig, sedan sa hon.

- Detta verkar vara blandade känslor.

Jag kommer inte ihåg när jag gick därifrån eller hur jag kom ut på gatan bara att jag efter en stund gick och tittade på mig själv i skyltfönstren på stan.

Ja, så började allt en dag i mars för trettiofyra år och nio månader sedan.

Detta skrev jag till min blogg för femton år sedan.

Nu är det bara en fin liten berättelse, men då var det livsomvälvande.

I mars fick jag beskedet och i november kom du till världen, vår lilla Knut.

I dag fyller du 34 år och jag förstår ingenting? Var tog tiden vägen? 

Hur kan jag ha en son som är trettiofyra när jag bara själv bara är trettiofem?

Å nu lite bebisbilder 😍

Du blev verkligen hela vårt liv. Vår värld och vår sol. Så glad och rolig. Alla föll för din charm och de där stora, bruna ögonen. Det gör väl människor fortfarande antar jag.

Grattis igen min fina son. Jag ser fram emot kvällens födelsedagsmiddag.