Teknik och gamla tanter

Försökte hela kvällen i går att få till så att min mejl kommer till både padda och telefon.
Men icke sa nicke!
Hur jag än gjorde så slutade det med att jag måste skriva in ett lösenord som jag inte hade.
När jag sa åt datorn att mejla mig ett nytt lösenord så stod det i rutan att min mejladress inte finns, inte heller mitt personnummer.
Hmm!
Nu på morgonen ringde jag bredbandsbolagets kundsupport och förklarade min situation och den unga pojkspolingen i andra änden frågade om jag hade provat att göra som det stod i deras guide.
Ja, sa jag då, men jag måste fortfarande ha ett lösenord och mitt fungerar inte.
Så började han gå igenom steg för steg hur jag skulle göra.
Jag stoppade honom, inte bara en gång, utan både två och tre gånger och förklarade att jag förstår hur man får mejl till telefon och padda men jag har inget lösenord.
Då började han förklara IGEN! i slowmotion hur man gör, ungefär som om jag var helt dum i hela huvudet!
Jag lyssnade tålmodigt och när vi kom till delen när jag skall slå in mitt lösenord så sa jag att mitt inte fungerar.
DÅ fattade HAN var problemet var någonstans.
Han sa då åt mig att jag kunde trycka så att de skickade mig ett nytt lösenord....daaa! och då fick jag förklara IGEN att jag bara får svaret att min mejladress inte finns och inte mitt personnummer heller.
Då såg han att det var Jonny som står som kund och att han bara kunde skicka ett nytt lösenord på SMS till Jonnys telefonnummer.
VA!?
Lever vi på 1800-talet eller?
Är Jonny min förmyndare eller vaddå?
Jag vill inte att Jonny skall veta lösenordet till min mejl, så nu skickar han ett nytt lösenord till mig med posten.
Jag tycker att det verkar väldigt omodernt.
Dessutom blir jag sur när unga pojkspolingar tar för givet att bara för att jag snart är 50 så kan jag inget om datorer, paddor och telefoner.
Jag knappade i DOS och hade min första mejl innan han ens var påtänkt.
Snorhyvel.
Nu behöver jag en kopp kaffe till.

Sär skrivningar

Det finns nästan ingenting som irriterar min man så mycket som när folk sär skriver.
Han pendlar mellan skratt och gråt när inte människor vet hur man skriver.
Han vet också att man inte skall vara språk polis, men detta irritations moment kan han inte göra något åt.
Han på pekar hela tiden om han läser en tidning och människor har sär skrivit.
Han kan helt enkelt inte bort se från detta i en artikel eller på face book.

Jag tycker man ser sär skrivningar mycket oftare nu än förr.
Är det så att man i skolan har miss lyckat med detta på svenska lektionerna?
När äldre skriver använder de oftare binde streck.
En kvinna på  mitt jobb, hon skrev t ex spa-getti. Det tyckte jag var humor.
Min svärfar älskar att säga en svart hårig sjuk sköterska.
Meningarna får ju en helt annan betydelse när man sär skriver orden.
Rea på barn kläder t ex.
Är man barn lös så vore det ju super bra att kunna gå på en barn rea, eller hur?
Ja du märker väl själv hur jobbigt det är att läsa detta blogg inlägg när jag sär skriver hela tiden.
Jag undrar om skolan har lagt märke till detta nya fenomen i de sociala medierna.
Jag undrar också när man skall lära sig att skilja på de och dem när man skriver.
Jag vet att man inte skall irritera sig på hur folk skriver men jag gör det i alla fall.
Jag förstår bara inte hur en hel generation har kunnat missa dessa lektioner i skolan?
Alla kan ju inte ha varit sjuk skrivna samtidigt.

I dag märker du kanske att jag har lite att göra eftersom jag har tid att sitta här och irritera mig på hur människor skriver.
Men jag skall faktiskt snart sticka i väg och köpa två ljus stakar som jag köpt på face book och klockan 13 har jag tvätt stugan.
Efter klockan 16 kommer min arbets kamrat hit och då skall vi ta en cykel tur om det inte ös regnar förstås.
Ha en skön onsdag!

Min favorit.

Sömn....brist...

Jag har inte sovit en hel natt på minst ett år.
Inte undra på att man är lite knäpp i skallen.
Jag vaknar en till sex gånger varje natt.
Jag vaknar oftast för att jag har ont knät, ibland för att Jonny snarkar och ibland för att jag måste gå på toaletten.
Sedan jag blev sjukskriven brukar jag ta citodon innan jag skall sova och då drömmer jag mardrömmar och vaknar av det.
I natt drömde jag att Knut var Djävulen och han jagade mig och jag kunde inte ropa på hjälp.
Jag vaknade upp och var kallsvettig av skräck.
Vilken knäpp dröm!!
Det gör något med psyket när man inte får sova.
Jag somnar sött på kvällarna och sover till efter midnatt innan jag börjar vakna.
Jag undrar om man kan få sömntabletter utskrivna? Jag längtar så efter en hel natts sömn.
Jag sover t om på dagarna nu men är ändå trött på kvällen. Det skulle inte ha hänt förr. Sov jag en liten sekund på soffan så var det stört omöjligt att somna på kvällen.
Nu verkar det inte vara någon hejd på hur ofta jag kan somna. Men jag sover ju aldrig varken länge eller speciellt djupt, så jag få väl aldrig tillräckligt med sömn.
Värk gör väl också att man blir trött i hela kroppen, antar jag.
Usch vilka tråkiga blogginlägg jag kommer med nu för tiden.
Bara värk och elände hela dagarna.
Förlåt.

Liam och Johanna

Nu har jag haft fint främmande av Liam och Johanna.

Vi fikade och lekte i lekparken.

Tack för titten.

Å tack för de vackra blommorna!

Ny månad och nya tag

Augusti blev en månad av sorg och elände.
Alle lämnade oss och jag blev sjukskriven.
Jag har ondare än någonsin i både knä och hjärta och med detta startar jag den nya månaden.
HÖSTEN kom med buller å bång.
Från sol och värme i går till regn och kyla i dag.
Det var ganska skönt att slänga sig på cykeln i morse utan att svettas ihjäl. Jag cyklade till Brantingbagaren och köpte lite go`fika till mina gäster som kommer i dag.
Johanna och Liam tittar förbi på förmiddagen och då måste ju Tant Maggan bjuda på något gott till kaffet.
Jag undrar vad hösten 2015 har att bjuda på då? Inget mer elände hoppas jag för det orkar jag inte.

I dag börjar Jonny sitt nya arbete i Kista.
Jag hoppas att detta jobb införlivar alla hans förväntningar nu då.
En rejäl löneökning och mer resor är vad som väntar.
Han stiger på karriärstegen och jag ramlar ner, det är så det kan vara ibland.
Jag undrar vad jag skall göra när jag blir stor då?
Fick Remissbekräftelsen från Akademiska i går där det står att jag skall bli kallad till ortopeden inom tre månader, jag hoppas verkligen att det blir så nu då.
Orkar inte med något mer bakslag när det gäller mitt knä. Nu är jag superladdad och supertaggad att stå på mig så att jag får en operation.
Denna gången ger jag mig INTE!!

Tisdagen den 1:a september 2015.
Det är tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte.
Med dessa underliga tankar avslutar jag tillsammans med en vacker bild på höstblommorna som Jonny fick som avtackning på sitt arbete i går.

Vila i frid

Härlig helg

Syrran kom i fredags och vi var ute med våra söner och lunchade på Foodcourt i Gamla Uppsala.
På kvällen gick vi på Katalin och jag höll på att kvävas.
Satte en fetaostbit i halsen det första jag gjorde så en kille fick springa fram och göra Heimlich på mig.
PINSAMT!
Men det var bara att stå där och bli tryckt på för jag kunde inte andas och ostbiten satt som en propp i halsen och kom varken upp eller ner.
Jag tyckte det tog evigheter innan något hände.
Men i sjäva verket var det över på några sekunder, sa de som var där.
Efter den händelsen var stämningen borta och jag ville bara åka hem.
Ont i halsen hade jag också.

Dagen efter kom våra kusiner till Uppsala och vi åkte i samlad tropp till Hållen.
När vi kom fram åt vi heta kräftor och sedan cyklade vi till havet.

Kvällen tillbringade vi i huset. Lagade mat tillsammans, drack vin, pratade, skrattade och dansade. till småtimmarna.
Det är roligt att vi tjejkusiner träffas en gång om år och behåller kontakten även om våra killkusiner blir lite sura över att de inte blir bjudna.

Tack tjejer för en härlig helg!

Vad är viktigt?

Tittade på ett inslag i tv med Stina Wolter där hon pratar om att älska sin kropp.
Hon har tillbringat många år att hata sin.
Precis som jag!
Detta plus Alles död hänger i hop på något sätt.
Livet är här och nu. Jag vill inte vara fet, men jag vill heller inte banta i hela mitt liv.
Ingen kan leva på 1200 kalorier/ dag i hela sitt liv.
Spelar det någon roll att jag är fet? Mitt knä och min värk är ju viktigare att ta tag i för att jag skall få livskvalitet.
Att jag är mullig, tjock eller t om fet är ju a mindre betydelse så länge jag är frisk och får leva mitt liv.
Jag vägrar väga 112 kilo igen men samtidigt kan inte detta vara min huvudsakliga livsuppgift.
Hur blir man sams med sig själv och sin kropp?
Jag vet ju vad som är viktigt i mitt liv och det är ju först och främst jag själv, sedan min familj.
Jag tror ärligt att min familj skiter i hur mycket jag väger. Jag vill också skita i det, men eftersom jag har tendens att bli alldeles föööör tjock så måste jag tänka på det hela tiden.
Lite mullig som Stina Wolter gör ju ingenting men när man börjar bli sjukligt fet då tycker ingen att det är ok längre.
Man blir inte respekterad i vårt samhälle om man är för tjock. Lite gulligt mullig är ok men är du fet så lägger man på dig en massa egenskaper som inte är dina.
FET= lat, ingen karaktär, ohygienisk, ointelligent, sa jag lat?
Att äta bra och nyttigt mår ju alla bra av men när det till slut genomsyrar hela din vardag vad du stoppar i munnen så blir det ju sjukligt till slut.
Jag mår dåligt varje gång jag "unnar" mig saker. Äta på Donken, eller vilken restaurang som helst, vin, glass, lite chips, bröd, smör , OST!,
Jag äter sånt i bland men varje gång mår jag dåligt för jag VET hur många kalorier jag stoppar i mig.
Jag skulle kunna doktorera i viktminskning men ändå har jag gått upp över fem kilo i sommar.
Jag har släppt taget och jag har tillåtit mig att äta mer än 1200 kalorier/dag.
Jag har INTE vräkt i mig bröd, ost, chips, pizza, godis.
Jag har ätit något av det, någon/några gånger på hela våren/sommaren men ÄNDÅ stiger jag i vikt hela tiden.
Jag äter för det mesta mat med låg fetthalt och lågt kaloriinnehåll men jag går ändå upp i vikt.
Nu äter jag även tabletter som gör att fettet inte skall tas upp i kroppen, men eftersom jag knappt äter något fett så händer ju ingenting.
Men jag går inte ner i vikt heller.
Jag är så trött på att prata om min vikt och om hur mycket jag går ner och upp hela tiden.
Det jag vill komma fram till är ju vad so är viktigt här i livet.
Är det inte att LEVA?
Såg ni programmet om 102-åringen som bloggar? Där kan man snacka om livskvalitet.
Hon började leva sitt liv när hon fyll 100. Vi andra kanske inte behöver vänta så länge.
Livet är här och nu, skall vi inte leva det då?
Alle blev 28 år, tror du inte att han vill att vi som finns kvar skall leva våra liv?
Jag har aldrig motionerat i hela mitt liv och nu när jag inte kan så saknar jag det.
När min operation är klar så längtar jag efter att få promenera fort utan att det gör ont.
Inte vet jag vad jag vill med hela det här inlägget men det blir ofta lite svamligt nu för tiden. Det är så många tankar som far i mig när jag går här hemma och tänker att jag ibland tror att jag håller på att bli knäpp.
Jag måste väl skriva för att reda ut ett och annat och just nu handlar det mesta om vad som är viktigt här i livet.
Carpa lite Diem så att säga.
I dag är det fredag och syrran är på väg hit med tåget. Vi två skall fånga dagen hela helgen, var så säker.
LOVE!!

Den här bilden älskar jag.
Den är tagen för några år sedan.
Knut kommer fram och kramar mig när jag speglar mig.
Jonny är snabbt framme med kameran.
Det är kärlek skriven på hela bilden.

Agda 92 år

Det är jag det!
Det är åtminstone så som jag skall träna enligt sjukgymnasten.
Så här ser mitt träningsprogram ut fram till operationen.

En gång om dagen skall jag göra detta. Ingen belastning och inga vikter.
Dessutom fick jag en krycka som jag skall ha när jag går.
Agda 92 år, det är jag det.
Han har aldrig sett ett så utslitet knä på en "Så ung människa".
Han sa att jag inte kommer att kunna komma tillbaks till varken liv eller arbetsliv förrän jag fått en operation.
Han sa: - Nu får du inte ge dig när du träffar ortopeden! Du får inte stå där med mössan i hand och skrapa med foten. Du måste vara tuff och stå på dig nu.
Men sjukgymnastens ord i ryggen känner jag mig starkare än någonsin.
Nu kan inget få mig att backa.
Han har sällan sett ett så utslitet knä som mitt, sa han. På något underligt sätt så kändes det bra när han sa så, för då fick jag bekräftat att jag inte hittar på och att jag inte skall ha dåligt samvete för att jag är hemma och är sjukskriven.
Han var förvånad att jag har kunnat arbeta alls med mitt knä de sista åren.
ÅREN!!
Jag har tydligen hög smärttröskel, för mitt knä kan man inte ens stå på, än mindre gå med, sa han.
Nu skall jag Agda träna duktigt varje dag och försöka bygga lite muskler runt knät och sedan skall jag ringa när min operation är gjord för då behöver jag hjälp att komma tillbaks till livet igen.
Han var också förvånad över hur jag kunnat gå ner över 20 kilo i vikt utan att kunna motionera.
1200 kalorier per dag, svarade jag då.

Om 120 dagar

Om hundratjugo dagar är julen förbi.
Då sitter vi här och är proppmätta efter gårdagen matfrossa.
Alla paket är öppnade och man fylls av en känsla av antiklimax.
Denna jul skall jag försöka att inte vara så fokuserad på att försöka fixa den PERFEKTA julen.
Jag behöver inte baka sju sorters kakor, som ingen äter. Jag behöver inte koka både knäck, kola och göra marsipangodis som ändå ligger kvar i sina skålar till trettonhelgen.
Julklapparna är roliga men de får aldrig bli något måste för då tappar de sitt värde.
Efter Alles olycka måste vi lära oss något. en sån här hemsk sak får inte hända utan att vi alla runt omkring tar lärdom.
Då är julen ett bra exempel.
Fokusera på att vara tillsammans. Ät god mat som ni alla tycker om. Skippa en massa konstig julmat som var ett måste förr men som absolut inte är ett måste i dag.
Gör julen till en familjehögtid och ta hand om varandra.
Umgås, skratta och se till att inte vara helt utarbetad och trött när Kalle Anka går igång klockan 15.00.
Julen måste inte heller bara handla om familjen och släkten. Man kan också ringa en vän som man vet kanske sitter ensam hela julen.
Jag har ofta funderat på hur det skulle vara att fira jul med någon kompis istället för med släkten.
Inte för att vi har så stor släkt direkt. Det blir för det mesta bara vi fem som är tillsammans på jul.
I bland firar vi med syrran och hennes familj också.
Det jag vill säga är att det är dags att satsa på det som är viktigt. Människor man tycker om, bra musik och att vara lediga tillsammans.
Lägg ner fokus på den perfekta julen, för det finns ingen sån ändå.
Till alla er som har morsan på axeln hela hösten:
- Skall du inte damma vitrinskåpet till jul?
- Nu måste du börja baka om du skall hinna få till sju sorter till julafton,
- Har alla fått lika många och samma värde på julklapparna nu då?
- Du måste riva ur linneskåpet och mangla allt i allafall en gång om året, varför inte ha snyggt till jul? - Golven blir ju renast om man knäskurar dem!
- Bort med alla möblerna och bona parketten till jul, eller?
- Tre sorters sill borde du väl hinna göra till julbordet, det är ju så mycket godare än köpesillen!
Bla bla bla....
Eller är det bara jag som har den där rösten i örat från 1 september till 23 december?
Jag har slutat lyssna på en del av det för flera år sedan men allt är inte borta, en del hör jag fortfarande och jag lovar mig själv att inte lyssna i år.
I år skall jag vara klok och smart och tänka på allt som faktiskr betyder något istället.
Du tycker väl att jag är knäpp som sitter här och skriver om julen nu när det fortfarande är sommar där ute.
Men jag känner mina löss på gången.
Snart börjar affärerna juldekorera och då börjar stressen hos många av oss.
Snart är det första september och då tycker handeln att det är ok att hänga fram den första julkulan.
Men i år skall jag inte gå på deras skitsnack.
I år samlar vi familj och vänner och tar vara på varandra för man vet inte vad framtiden har i sitt sköte.
Kram och god Jul....morgon menar jag :)

Är det inte så här vi vill att den perfekta julen skall se ut?