Ännu en vecka i sjukskrivningens tecken

Inte ett ljud har jag hört från Ortopeden.
Inte ett dugg bättre i knät blir jag av medicinen. Lite bättre är jag ju förstås pga att jag bara vilar hela tiden. men jag märker inte av medicinen alls.
Jag började redan efter två dagar att äta maxdosen, men effekt uteblir.
Jag vilar, tar små, korta promenader mest för att kolla statusen på knät. Det är svårt att veta hur jag mår om jag aldrig står och belastar.
I dag MÅSTE de svara på ortopeden annars för jag ett anfall. vad ett anfall innebär vet jag inte eftersom det är svårt att skälla på en telefonsvarare. "Just nu kan du inte nå oss, var vänlig försök lite senare eller nästkommande vardag".
Det känns lite hopplöst just nu faktiskt. Det känns som om jag väntar på något som aldrig kommer och som aldrig kommer att komma.
Lika bra att börja mitt liv igen, samma gamla liv med ett ont knä. Vad skall jag annars göra?
Det känns hopplöst nu faktiskt.....faktiskt!
Ute är det vår, sol och 15 grader varmt. Men inte ens det orkar jag glädja mig åt.
Jag satsade all min energi på att gå till doktorn på att få bli sjukskriven fram till.....ja, vaddå?
Till en operation var vad jag trodde. Just nu går jag bara här och väntar, men jag vet inte på vad?
Det känns som om jag hänger ute i ingenstans i en tunn tråd.
Snart går tråden av och då faller jag, men var landar jag då? Slår jag ihjäl mig eller är det någon som tar emot mig?
Då är det bättre att veta. Det skulle vara bättre om ortopeden hörde av sig och sa att jag har tid där i augusti, för då skulle jag veta. Denna ovisshet håller på att göra mig galen.
Nu skall jag ringa till ortopedmottagningen.
Önska mig lycka till.