Träna och svärfar

I dag är det träningsdags igen. Jag längtar faktiskt. Det är jobbigt och det gör ont,  men jag mår ändå bättre av att gå dit än att sitta hemma i soffan.

Psyket mår bra av lite endorfiner helt enkelt.

Sedan skall jag åka hem och förbereda lite käk.

Svärfar kommer. Han skulle ha kommit i måndags, men hunden blev magsjuk så de stannade hemma. Det tackar jag för. 

Det är redan torsdag. 

Du som undrar om jag får tiden att gå här hemma? Till dig kan jag bara svara ja, den går t om fort. 

Eftersom allt tar ganska lång tid för mig behöver jag en hel dag på mig att fixa det som skall fixas.

T ex att plocka ur och i diskmaskinen kan ta 30-40 minuter, eftersom jag måste göra det i omgångar och vila emellan.

Mina knän och min rygg säger ifrån när jag står för länge.

I dag måste jag handla lite efter träningen och det kan ta 45 minuter att "springa" in på affären och handla lite smågrejer, eftersom jag inte kan göra just det. Springa alltså. 

Jag går sakta, sakta mellan hyllorna och irriterar människor som har bråttom. 

Vore jag 80 år kanske folk skulle fatta, nu tror de bara att jag retas eller är helt dum i huvudet.

Det går bättre när jag har kryckan för då ser ju människor att jag har ont i benet.

När jag sedan kommer hem måste jag stå och göra lunch. Sedan är det dags att vila om jag skall orka göra middag sedan.

Så ja, jag får tiden att gå på dagarna.

Jag hinner inte så många grejer men livet är ju ingen tävling om vem som gjort flest saker innan man dör.

Välkommen torsdag!

Men först lite kaffe.