I dur och i moll

Oftast så går mitt liv i dur. Jag är ofta glad och positiv till till jobbet, familjen ja, livet.
Men i bland så fiser jag i hop som en disktrasa och då känner jag mig ledsen och nere utan att jag riktigt vet varför.
I dag är en sån där dag som går i moll fast jag inte vet varför. Jag har haft en bra dag på jobbet och jag har hämtat vår bli på verksta´n, maten står på spisen och det är en helt vanlig måndagskväll och här sitter jag och känner mig som om livets alla bekymmer vilar på just mina axlar.
Jag känner mig låg, grå, fet och ful.
Jag tror att jag är trött och då har jag svårt att fokusera. Lite mat i magen och kanske ett skönt bad och en ansiktsmask gör susen?
Men jag tror att jag kryper upp i soffan och flyr in i tv:n istället.
Jag saknar min familj och mina vänner. Jag saknar mamma. I år är det 25 år sedan hon gick bort. TJUGOFEM ÅR! Det är sjukt länge sedan det. Det är 20 år sedan pappa dog, också skitlänge.
Livet är bra orättvist va?
Tänk på det du som har dina jobbiga föräldrar kvar, som tjatar och lägger sig i sådant som de inte har med att göra eller som du måste åka och ta hand om fast du vill göra något annat en söndag.
Det är bara när jag känner mig så här trött och nere som de ledsna tankarna kring mina föräldrar och min bror kommer upp till ytan.
Nu måste jag gå och göra någon nytta, fokusera på något annat. Mat och tvätt brukar vara saker som alltid måste göras, de sviker dig aldrig. mat måste alltid lagas och tvätt måste alltid tvättas.
Bye!