Graven

Fick en bild i dag av Eivor.
Hon har varit på graven och gjort höstfint.
Det är hon och min syster som tar hand om graven uppe i Östersund.
Jag har aldrig gjort det.
Inte för att jag inte bryr mig men jag flyttade direkt när mamma dött och kom tillbaks tre år senare.
Jag sörjer utan grav.
Jag behöver inte den.
Sedan bodde jag i Östersund när pappa gick bort 1992 och i 9 år till.
Men jag var ändå på graven ganska sällan under dessa år. Jag vet inte riktigt varför.
Anita och Eivor skötte det där så bra att jag aldrig behövde bry mig.
2006 gick min bror bort och då bodde jag här nere igen.
Jag är glad att de tar hand om graven och gör den så fin till varje årstid.
Pappa skulle ha fyllt 80 år i våras.
Det är konstigt att tänka på att de skulle ha varit gamla nu.
De var så unga när de dog.
49 år var mamma när hon gick bort i bröstcancer, pappa var 57 år när han också dog i cancer och min bror endast 47 år gammal när han mördades.
Konstigt med en grav där tre stycken  så unga människor, från samma familj ligger.
Det är sorgligt att tänka på.
Sorgligt att mina barn aldrig fick lära känna sin mormor och morfar.
Sorgligt att min älskade storebror aldrig kan få mig att skratta igen.
Han som fick mig att fnittra som en liten flicka varje gång vi sågs.
Jag har levt största delen av mitt liv utan min familj och det är så jäkla sorgligt.