Då kommer ångesten krypande.
Jag borde dittan och jag borde dattan.
Men min värk säger nej.
Jag sätter mig på balkongen en stund, men det är som att jag har myror i kroppen.
Kan inte sitta där mer än i några minuter.
Jag hör och ser människorna som lever sina liv där ute och jag får nästan panik.
Då mår jag bättre i soffan med min stickning och en bra film.
Jag försöker att inte låtsas om det vackra vädret utanför, utan försöker vara i min egen bubbla istället.
Men så går det en stund och så vill jag ut i solen, men mitt knä värker så förbannat, sätter mig på balkongen och så kommer paniken igen.
Så där håller det på tills jag till slut känner mig halvt galen.
Tacka vet jag regn, blåst och driv-is.
Sådana dagar kan jag med gott samvete sitta i soffan och sticka och glo på tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar