Jag som lovade mig själv att aldrig aldrig hamna här igen.
Varför blev det så här?
Jag vet ju varför iofs. Äter för mycket och rör mig för lite.
Energi ut och in.
Jag vet!
Men jag menar: varför tillåter jag det?
I dag är det måndag.
I dag är en ny dag.
I dag kan jag bli sockerfri igen och i dag kan jag börja ta en dag i taget...
... igen.
Hundra kilo.
Fuck!
Förra våren var jag nere i 85 kg.
Jag kan komma dit igen om jag bara ger mig faan på det.
Men jag skall orka också.
Varför kan jag inte vara en av dessa som går ner i vikt när jag mår dåligt!
Jag hade bestämt att jag skulle vara nere mot 70 kg den här sommaren men så tappar man greppet och "unnar" sig både hit och dit, både nu och då och då blir det så här.
Skit, skit, skit!!
Min man är en klen tröst i allt det här för han älskar mig som jag är och tycker alltid att jag är lika fin. Fina han!
Man kan aldrig gå ner i vikt för någon annans skull, utan bara för sin egens.
Så jag måste bestämma mig varför jag vill bli smalare.
Varför detta är så viktigt för mig.
Nummer ett är ju mitt knä förstås. Jag har ondare nu än någonsin och det måste ju bero på min viktökning det sista halvåret.
Men jag är så trött på att alltid tänka på vad jag stoppar i munnen.
Jag har bantat i 25 år.
Gått upp och ner, upp och ner i tjugofem år. Inte undra på att min kropp är förstörd.
Den har ingen aning hur den skall funger,
Svält och moffa om vartannat sedan 1990.
Jag har provat LCHF, 5:2, Viktväktarna, kaloriapp bara sedan 2012.
Jag har säkert förstört all metabolism jag har i den här kroppen.
Min läkare tror att jag väger 90 kilo och det tyckte han var för mycket och nu väger jag över hundra, lagom till min knäoperation.
Jävla skit!
Att sitta helt still hela dagarna, samt vara mitt i klimakteriet gör inte viktminskning lättare direkt.
Men det är väl " bara" att ta tag i problemet...
...igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar