Mår väl inte så bra just nu...

Att gå så här och bara vänta kan ju krama livslusten ur en, i grund och botten, ganska glad människa.

Jag har dessutom gått upp i vikt...

...igen.

Det gör att jag känner mig ännu mer deprimerad och misslyckad än jag redan gör.

Feta människor har ingen karaktär och vi vet inte vårt eget bästa!

Kollade på Biggest Looser ikväll och konstaterade att det är en freakshow utan dess like.

Bra att de får hjälp med sin viktminskning men måste man göra den resan i tv på bästa sändningstid va?

Jag vill också gå ner i vikt men hur gör man för att stanna där nere?

Snart är det sommar och hur skall jag kunna visa mig på en badstrand!?

Jag kan iofs börja med att raka benen så att det inte ser ut som om jag har pälsbeklädda benvärmare på mig på stranden.

Sedan är det väl antagligen bara jag som bryr mig om att jag ser ut som Jabba de hut.

Alla andra skiter antagligen högaktningsfullt i om jag väger 100, 90, eller 80 kilo.

Bara jag får göra min operation snart så löser sig allt, tänker jag.

När jag för första gången på 10 år kan sätta ner foten utan smärta kommer jag att jubla, dansa rumba i Engelska parken och promenera backe upp och backe ner.

Vilken lycka det kommer att vara.

Jag vill göra så mycket men min kropp säger nej.

Inte undra på att man håller på att deppar ihop fullständigt.

Fick även ett sorgligt besked i dag och då blev jag återigen påmind om att vår tid är lånad.

Så medan andra kan leva fullt ut på sin lånade tid så slösar jag min genom att sitta och vänta.

Inte undra på att man känner sig lite deppad.

Men nu ska jag sova på saken.

Det brukar alltid kännas bättre efter lite sömn.

Eller hur?