Jag träffade vänner, åkte båt. Jag åt medicin så att jag kunde hoppa runt på kryckorna " utan problem".
I dag känns allt botten. Varför åt jag buffé till lunch och pizza till middag?
I dag har jag ont.
Vaknade av att kudden var blöt för att jag låg och grät i sömnen.
Jag försöker vara glad och positiv, och det är jag ju också i mellanåt. T ex igår.
Men så vaknar jag idag och mår skit. Man kan inte säga hur man skall vakna, på vilket humör man är och hur kroppen skall må? Allt beror ju inte på mitt onda knä och på all väntan, jag är mitt i klimakteriet också. Därav mina humörsvängningar, tror jag.
Som om inte jag har nog med min onda kropp liksom.
Jag sa det till min läkare, men han bara skrattade åt mig. Jag undrar hur mycket männen skulle skratta om de själva var tvungen att vara kvinna. Hormoner som dansar i kroppen hela jävla livet. Det börjar med puberteten, sedan är det mens och ägglossningar i 30-40 år innan man avslutar det hela med att vara i klimakteriet i några år.
Svettningar, humörsvängningar och ett psyke som är tillbaks till 13 år ungefär. Man skrattar först hysteriskt för att i andra sekunden falla i gråt. Bredvid går gubben och ser förvånad ut, kliar sig i huvudet och försöker hänga med i svängarna liksom. När han inte förstår vad som händer får han antingen en blick som kan döda, en rejäl utskällning eller så bara faller man i gråt i hans armar. Där står han och önskar att han satt på en pub med killarna och drack öl.
Man ser hur han tänker: I nöd och lust, my ass...
Fuck my life!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar