Nu sitter han och ritar på ett märke som någon vill ha på sin kniv.
Vi har ätit en god middag och jag sitter bara och lyssnar på klockans tickande på väggen.
Undrar om morfar gillar att hans saker finns kvar och att de fortfarande fungerar?
Tänk vad många gamla saker som folk har slängt men som jag och min syster har sparat.
Jag tror att det beror på att vi inte har något barndomshem, alla minnen får vi själva bevara.
I alla fall fungerar jag så.
Jag är uppvuxen med att morfars klocka tickar och slår på väggen.
Det känns hemtrevligt, tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar